Vad betyder och hur uttalas avantgardism
Avantgardism uttalas avant|gard|ism [-is´m] -en.
Avantgardism betyder riktning som företräds av konstnärligt avantgarde.
Ordformer och varianter av avantgardism
Singular
- avantgardism
- obestämd grundform
- avantgardisms
- obestämd genitiv
- avantgardismen
- bestämd grundform
- avantgardismens
- bestämd genitiv
Avantgardism är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet avantgardism
Den kvinnliga avantgardismen fick fritt spelrum i det brittiska punkbandet The Slits. I London bildades 1978 The Raincoats, som var viktiga företrädare för den feministiska rocken kring 1980. År 1981 hölls den första kvinnorockfestivalen, Venus Weltklang, i Västberlin. Huvudattraktion var det tyska bandet Malaria! och bland de övriga kan nämnas The Slits och The Mo-dettes från Storbritannien, Unknown Gender från USA och Wicked Lady från Nederländerna. Vid denna tidpunkt fanns tjejer inom så gått som samtliga rockgenrer, till exempel Girlschool från Storbritannien som spelade hårdrock och Mania D från Västberlin som spelade experimentell rock. I Sverige bildades under denna tid band som Fega Påhopp, Pink Champagne, Tant Strul och Mögel. Ett något senare svenskt band var Petula and the Clarks.
Carl Forsberg har uttryckt sig om retrogardismen på följande vis: "Medan de retrogardistiska poeterna på oklar grund blivit anklagade för siaranspråk, så har vår tids etablerade kulturskikt verkligen kommit att uppträda som självuppfyllande profeter innanför sin kultur-evolutionistiska tro på att modernism eller dekonstruktivism uppstått innanför en lagbunden historieutveckling. I en sådan traditionsförståelse leder allting vidare linjärt till något annat, 1800tals-konstnärer som Delacroix och Turner anses förutspå den expressionistiska respektive den abstrakta konsten, medan en Rimbaud eller en Lautréamont, glest lästa i sin egen tid, som en självklarhet förutsätts framåtseende ha diktat för framtiden. Då hör det tvärtom till retrogardismens mest radikala sidor att för oss är många olika slags framtid och olika utvecklingsvägar alltid möjliga. Som på knappast något annat håll har man innanför retrogardet vinnlagt sig om det undanskuffade och övergivna, historiens så kallade blindgångar, lokalt och internationellt, från allt mellan nedvärderad nygotik till förbigången symbolism. Medan avantgardismen – historiskt sett och nu som institutionaliserad – gärna blir intolerant, så lämnar retrogardismens traditionsförkärlek en öppenhet för en samtidig existens av många olika världar och värden.
