Avtvinga synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Synonym till avtvinga

• avpressa

Vad betyder och hur uttalas avtvinga

Avtvinga uttalas av|tvinga (lös eller fast sammansättning), böjs som tvinga.

Ordformer och varianter av avtvinga

Avtvinga är ett verb

Verb (av lat. verbum, ord), ordklass som innefattar ord som uttrycker handlingar, skeenden, processer, tillstånd och liknande. En vanlig minnesramsa, som även finns i många andra varianter, är Verb är någonting man gör, cyklar, tutar, springer, kör. Exempel på verb är redigera, skriva, åldras, må, trivas, sjunga, ljuga. Eller helt enkelt ord man kan sätta att framför.

Hur används ordet avtvinga

Detta ledde till att tronkandidaterna i valmonarkierna avtvingades konungaförsäkringar, valkapitulationer, som beredde stormannaklassen stora fördelar inte bara på kungamaktens, utan också på statens bekostnad. Så var till exempel fallet i Danmark, till dess enväldets kongelov (1665) en gång för alla bestämde kungens makt. I allmänhet gjorde arvmonarkins och den starka furstemaktens uppkomst vid nyare tidens början slut på konungaförsäkringar av ovan nämnda slag, och efter den konstitutionella monarkins seger har en ed på författningen av kungen vid tronbestigningen trätt i stället för både dem och de gamla konungaederna.

Stormarna och olyckorna kom för honom med den franska revolutionen. Mot nationalförsamlingens första kyrkliga åtgärder (samvetsfrihet, upphävandet av alla ordnar et cetera) förhöll han sig avvaktande, även sedan "Constitution civile du clergé" 12 januari 1790 antagits, och prästerna avfordrades ed på denna konstitution. Men då den överväldigande majoriteten av Frankrikes clerus tappert vägrade eden, vågade Pius den 13 april 1791 fördöma konstitutionen och hota de präster som avlagt eden med suspension (bullan Caritas quæ docente Paulo). På denna krigsförklaring svarade Frankrike med att indra de påvliga besittningarna Avignon och Venaissin. Spänningen ökades genom nationalkonventets radikala beslut och pöbelexcesser i Rom, och 1796 utbröt öppet krig, Napoleon Bonaparte ryckte mot Rom och avtvingade påven stillestånd i Bologna 1796 och därpå den ännu hårdare freden i Tolentino 1797. En fransk generals död vid ett tumult i Rom förde till nytt krig, då republiken Italien proklamerades i Rom och erkändes av Frankrike 1798.

C.J Lénström kallar i sin Svenska Poesins Historia (1839) Runius för en rimmare "--som förlustat sin tid genom de galnaste rimmerier" och som "--ävlas att över de trivialaste tankar kasta en dräkt som lyser av ord- och figurlekar och de dummaste bilder." En annan bild ger P.G. Berg i sin Svensk konversations-Lexikon (1848), där det heter: "Han var en folkpoet i detta ords bemärkelse efter hans tids smak och lynne, icke jagande efter rim och infall, utan snarare jagad av dem, avtvingande även det sorgligaste ämne en glättig sida, ofta framblixtrande med omedvetna snilledrag, som troligen endast behövt lyckligare omständigheter, en mera städad smak hos sina omgivningar och kanske en längre livstid för att bli en skald av högre ordning.".

Abhorrers (engelska för "de som känner avsky") var ett parti i England under Karl II:s regering. Den av Shaftesbury ledda oppositionen, vilken strävade att inskränka kungens makt och till förmån för Karl II:s oäkta son, hertigen av Monmouth, från tronföljden utesluta kungens bror, den katolske hertigen av York, sökte 1680 genom en mängd petitioner avtvinga Karl II parlamentets sammankallande. Partiet fick därför namnet petitioners ("petitionärer"), och det absolutistiskt sinnade hovpartiets medlemmar kallades abhorrers, eftersom de förklarade sig avsky (engelska abhor) alla försök att öva påtryckning på den enligt deras mening med gudomlig rätt enväldige konungen. Dessa partinamn ersattes snart med namnen whigs och tories.