Belgare Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet belgare

1. I oktober 1959 fängslades han återigen, myndigheterna beskyllde honom för att ligga bakom ett antikolonialt upplopp i Stanleyville där 30 människor omkom. I december samma år vann Kongolesiska nationella rörelsen stort i lokalvalen i Belgiska Kongo vilket ökade pressen på kolonialmakten. I januari 1960 sammanföll den internationella konferens som hölls i Bryssel angående kolonins eventuella självständighet med Lumumbas rättegång. Han frigavs så att han kunde medverka på konferensen som resulterade i att Belgiska Kongos avkolonisering fastslogs. I de första allmänna valen i maj 1960 vann hans parti och bildade regering. På självständighetsdagen 30 juni 1960 besvarade han kung Baudouins av Belgien tal, som glorifierade kolonialstyret, på ett sätt som på flera håll i västvärlden uppfattades vara mycket förolämpande. Lumumba påminde åhörarna om att Kongos oberoende inte hade givits av ren godhet av belgarna, något som förödmjukade de närvarande kungliga dignitärerna. (källa)
2. Området koloniserades först av tyskar år 1894 och blev en perifer del av Tyska Östafrika. Belgien tilldelades efter första världskriget delar av Tysklands gamla kolonier, däribland mandatområdet Ruanda-Urundi. Belgarna hade en tendens att förvärra de etniska motsättningarna, bland annat genom att omvandla eliten från att ha bestått av till största delen tutsier till att bestå exklusivt av tutsier. De två etniska grupperna är egentligen till största delen lika varandra – de talar samma språk, bor på samma områden och följer samma traditioner. Men när de belgiska kolonisatörerna anlände år 1916 sågs de två grupperna som åtskilda raser, de tillverkade till och med identitetskort som klassificerade människor beroende på etnisk tillhörighet. Inspirerad av dåtida europeisk raslära ansåg belgarna att tutsierna hade ett närmare släktskap med den vita rasen och därför var överlägsna hutuerna. Med tanken om en sådan rashierarki som grund förstärkte belgarna successivt tutsiernas maktposition i Rwanda och under decennierna som följde kom en liten rik tutsiminoritet med belgiskt stöd att enväldigt styra landet och våldsamt slå ner alla försök till resningar bland hutuerna. Tutsierna åtnjöt flera privilegier i kolonialsamhället såsom bättre jobb och utbildningsmöjligheter. Men under efterkrigstiden tilltog det ökade motståndet från hutufolket mot de rådande samhällsnormerna vilket gjorde det allt svårare för Belgien att upprätthålla det gamla kolonialstyret. Till slut tvingades man ge upp Rwanda, som blev helt självständigt 1962. Denna ingrodda rasism som fått gro fritt under kolonialtiden omvändes i och med självständigheten då hutumajoriteten började se tutsierna som främmande inkräktare och inte riktiga rwandier. (källa)
3. fransmän om belgare och vice versa (i detta fall är nationalkaraktärerna dock asymmetriska, då skämtens belgare genomgående är korkade medan fransmännen är otrevliga och/eller stöddiga). (källa)
4. Den franska julirevolutionen smittade av sig på belgarna i det som blev det Belgiska upproret. Efter uppförandet av den revolutionära operan Den stumma från Portici i Bryssel 25 augusti 1830 uppstod en spontan resning. Den nederländska garnisonen fördrevs i samband med detta från staden. En mindre, radikal grupp hoppades på förening med Frankrike, men majoriteten var hågade för en uppgörelse med kungen. En delegation skickades till Amsterdam, men Kung Vilhelm I:s svar var undvikande. Folkstämningen i Nederländerna började så småningom kräva hårdare tag. Men efter blodiga gatustrider mellan armén och rebellerna den 23 september till den 26 september retirerade armén. Armén återtog emellertid Antwerpen. En provisorisk belgisk regering bildades under Charles Rogier och republikanen Louis de Potter, som den 4 oktober förklarade Belgiens självständighet. En nationalförsamling inkallades. Denna inledde förhandlingar med regeringen i Haag, vilka resulterade i ingenting, och den 27 oktober bombarderades Antwerpen av nederländska armén. Därmed gjordes alla kompromisser omöjliga. Den 10 november 1830 sammanträdde nationalförsamlingen i Bryssel och proklamerade Belgiens självständighet. Man beslutade att införa en konstitutionell, ärftlig monarki. Huset Oranien-Nassau uteslöts definitivt från tronföljden. Den 20 januari 1831 garanterade Londonkongressen Belgien ständig neutralitet. 4 juni 1831 valde nationalförsamlingen i Bryssel efter förslag från stormakterna Leopold av Sachsen-Coburg och Gotha till Belgarnas konung. Denne hade varit gift med Georg IV:s avlidna dotter och var morbror till den brittiska tronföljaren, prinsessan Victoria. År 1832 gifte sig Leopold med Ludvig Filips dotter Marie Louise av Orléans. Vilhelm I svarade med att säga upp vapenstilleståndet från augusti 1830. 10-dagarskriget mellan Belgien och Nederländarna utkämpades efter att Vilhelm I vägrat att godkänna ett stormaktsbeslut, de 18 artiklarna, som var förmånliga för Belgien. Den 2 augusti 1831 lät Vilhelm I trupper rycka in i Belgien under ledning av David Hendrik Chassé som med lätthet begsegrade en hoprafsad belgisk här, men när Frankrike ingrep, och efter en inmarsch under marskalk Étienne Maurice Gérard blev nederländarna tvungna att retirera. I oktober 1831 uppgjordes ett nytt medlingsprojekt (de 24 artiklarna). Men även det tillbakavisades av Nederländerna, vars trupper höll Antwerpen. En fransk här ryckte fram och intog Antwerpen efter tre veckors belägring, samtidigt med att brittiska flottan blockerade Nederländernas kust. Först härefter ingicks 18 november 1833 ett preliminärt fördrag mellan Belgien och Nederländerna. År 1833 tvingades Vilhelm I att sluta vapenstillestånd på obestämd tid. Vilhelm I gav till sist efter för stormakternas påtryckningar och erkände Belgiens självständighet. Det dröjde ända till 1839 innan ett definitivt fördrag ingicks, först 1842 var alla kritiska frågor lösta. Gränsen mellan Belgien och Nederländerna fastställdes såsom den än idag går. (källa)
5. Den franska julirevolutionen smittade av sig på belgarna. Efter uppförandet av den revolutionära operan "Den stumma från Portici" i Bryssel den 25 augusti 1830 uppstod en spontan resning. Den nederländska garnisonen fördrevs i samband med detta från staden. En mindre, radikal grupp hoppades på förening med Frankrike, men majoriteten var hågade för en uppgörelse med kungen. En delegation skickades till Nederländernas konung Vilhelm I men hans svar var undvikande och när han sände sin äldste son till Bryssel, var dennes instruktioner så begränsade att han endast kunde ge vaga löften. Folkstämningen i Nederländerna började så småningom kräva hårdare tag. I september skickades kungens andre son till Bryssel i spetsen för 10 000 soldater, men efter blodiga gatustrider mellan den 23 till den 26 september retirerade dessa. Regeringstrupperna återtog emellertid Antwerpen. (källa)
6. Hercule Poirot, den belgiske före detta polisen, numera privatdetektiven med den stiliga mustaschen och det stora egot var Christies första detektiv. Han åtföljs ofta av Chief Inspector James Japp, Captain Arthur Hastings (se nedan) och sekreteraren Miss Felicity Lemon. Sammanlagt figurerar han i nästan 35 av Christies böcker, trots att Christie i sin självbiografi och i flera intervjuer har sagt att hon tyckte att han var olidlig, och erkänt att hon begick många misstag när hon skapade honom, bland annat att hon gjorde honom så gammal redan i den första boken (ett misstag hon gjorde om i och med miss Marple), och att han fick vara belgisk, trots att hon inte kände till mycket om Belgien. Hercule Poirot själv är mycket noga med att påpeka att han är belgare och inte fransman. (källa)
7. Tutsierna fortsatte att expandera fram till dess att kapplöpningen om Afrika tog sitt grepp om landet i slutet av 1800-talet. Fram till dess hade förhållandet mellan tutsier och hutuer varit fredligt, men den belgiska kolonialadministrationen i Rwanda (1916-1961) gav tutsierna fördelar på bekostnad av hutuerna. Skillnaden folken emellan lyftes dessutom fram av belgarnas rasbiologi. (källa)
8. Vid Berlinkonferensen 1884-1885 erkände kolonialmakterna Kongofristaten (franska État Indépendant du Congo) som ett frihandelsområde under ledning av Belgiens kung Leopold II. Termen "fristat" användes enär landet var fritt ifrån kolonialmakternas styre och det belgiska parlamentet, det var istället ett område direkt underställt belgarnas konung. Resultatet blev dock en hänsynslös exploatering som ledde till att kungen efter internationella påtryckningar tvingades lämna kolonin till belgiska staten 1908. (källa)
9. Under 1890-talet gjorde Conrad en resa till Kongo, och reste längs Kongofloden med ångbåten Roi des Belges ("belgarnas kung"). Conrad hade stora förhoppningar på resan, som dock slutade i sjukdom, utmattning och desillusion. Området var då en del av Kongofristaten, mer eller mindre Leopold II av Belgiens egen koloni. När romanen gavs ut 1902 var kritiken runtom i Europa tilltagande mot hur Kongofristaten utnyttjades, vilket ledde till att kung Leopold tvingades överlämna kolonin till den belgiska staten 1908. Även Conrad skrev alltmer passionerat om den belgiska grymheten i Kongofristaten. 1903 skrev Conrad i ett brev till diplomaten Roger Casement. (källa)