Vad betyder och hur uttalas berlinerblå
Berlinerblå uttalas berlin|er|blå.
Ordformer och varianter av berlinerblå
Berlinerblå är ett adjektiv
Adjektiv är en ordklass. Orden i denna ordklass anger egenskaper som stor eller grön, eller tillstånd som stängd eller öppen. Adjektiv talar om hur någonting annat (ofta ett substantiv) är eller uppfattas, till exempel "en fin bil". En vanlig minnesramsa (som även finns i många andra varianter) är: ”Adjektiven sedan lär, hurudana tingen är, till exempel sur och tvär.” Själva ordet "adjektiv" kommer av latinets adjectivum (av adjicere, tillägga).
Hur används ordet berlinerblå
Hallrätter förekom förr i Sverige för att utöva tillsyn och domsrätt över industrialiserat hantverk, fabriker och manufakturer enligt 1739 års lagstiftning. Industrierna innefattade textilindustrin, sockerindustrin, tobaksindustrin, glasbruk, porslinsbruk, pappersbruk, pottaskebruk, såpsjuderier, Berlinerblåfabriker, med mera. Eftersom industrierna ifråga var belägna i städer, var också hallrätterna belägna där. Under mitten av 1700-talet var 15% av invånarna i Stockholms stad knutna till fabriker, varför hallrätterna utövade myndighet över ett stort antal personer. Allt eftersom hantverk började utföras industriellt vid dessa fabriker, kom hallrätten att överta vissa funktioner som skråväsendet haft, som kvalitetssäkring och utnämningar till mästare. Skråväsendet förekom dock formellt sett parallellt med hallrätten tills den avskaffades.
Tysk jaspis - en nunkirchnerjaspis som är färgad med berlinerblått, heter även schweizisk jaspis eller Swiss lapis (som imitation av lapis lazuli).
I Colour Index är kadmiumgrönt listat som Pigment Green 14 (77199 + 77346), en blandning av kadmiumsulfid (kadmiumgult PY37) och koboltblått (PB28). Det förekommer dock flera varianter, det kadmiumgula pigmentet kan vara kadmiumzinksulfid (PY35), det kan vara något annat blått pigment, till exempel ultramarinblått (PB29) eller berlinerblått (PB27), och det blå kan vara ersatt av ett grönt pigment, såsom ftalogrönt (PG7). En kombination av kadmiumgult och smaragdgrönt (PG18) har varit vanlig.
Berlinerblått, C.I. Pigment Blue 27 (77510 / 77520), är ett oorganiskt, mörkt blått pigment. Det består av ett järnferrocyanid-salt, där en del av järnkatjonerna kan vara ersatta av ammonium-, natrium- eller kaliumjoner.
Från mitten på 1700-talet finns nya syntetiska pigment, som en följd av kemivetenskapens utveckling. Ett av de första var berlinerblått. År 1797 upptäcktes grundämnet krom, som fick sitt namn (latin chroma=färg) på grund av sin betydelse i ett stort antal nya pigment, till exempel kromgult och kromoxidgrönt. Vid mitten av 1800-talet började man tillverka syntetiskt ultramarin.
För färgningen används cinnober, mönja, engelskt rött, kimrök, koboltblått, berlinerblått, ockra, zinkgult och kromgult. Ibland parfymeras lacket med en mindre tillsats av tolu- eller perubalsam, bensoeharts m.m.
Vätecyanid, HCN, även kallad cyanvätesyra eller blåsyra, är en färglös gas eller vätska med en kokpunkt 25,7 °C och med lukt av bittermandel. Ett äldre namn är cyanväte. Ämnets upptäckt publicerades 1782 av den svenske kemisten C.W. Scheele. Scheele erhöll vätecyanid genom upphettning av berlinerblått först med kvicksilveroxid och vatten, därefter med svavelsyra och järn och, slutligen, destillation. Han kallade den erhållna syran berlinerblåsyra, vilket senare kom att förkortas till blåsyra. Vattenfri vätecyanid framställdes av Franz von Ittner 1809.
