Vad betyder och hur uttalas blåmålad
Blåmålad uttalas blå|mål|ad.
Ordformer och varianter av blåmålad
Blåmålad är ett adjektiv
Adjektiv är en ordklass. Orden i denna ordklass anger egenskaper som stor eller grön, eller tillstånd som stängd eller öppen. Adjektiv talar om hur någonting annat (ofta ett substantiv) är eller uppfattas, till exempel "en fin bil". En vanlig minnesramsa (som även finns i många andra varianter) är: ”Adjektiven sedan lär, hurudana tingen är, till exempel sur och tvär.” Själva ordet "adjektiv" kommer av latinets adjectivum (av adjicere, tillägga).
Hur används ordet blåmålad
I Sverige används övningshandgranater inför det första kastet med skarp handgranat, samt ibland vid så kallade dubbelsidiga stridsövningar där lös ammunition används. Övningsgranatens handhavande är identiskt med den skarpa. Den apteras (monteras ihop) på samma sätt, den osäkras och kastas på samma sätt som en skarp. Handgranatskroppen är blåmålad och har, beroende på modell, hål runt toppen eller ett större hål i botten av kroppen. När den detonerar ger den ifrån sig en knall. Kroppen kan återanvändas.
Standaret som kompaniet stred med i Norge 1718 och Sundsvall 1721 var av år 1686 modell med målad dekor. Karl XI monogram i guld (utan XI) på ena sidan och landskapsvapnet i silver och brunt å den andra sidan (skuggor i andra färger). Fanans storlek var omkring 50 cm x 50 cm och i blå sidendamast. Fanstången som var mellan 2,76 m - 3,19 m lång, förmodligen blåmålad och slöjdad av antingen ask eller tall, kröntes i toppen av Karl XII genombrutna monogram i mässing. Stången var rund, men med en avsmalnande diameter på omkring tre cm från toppen till omkring sex cm alldeles ovanför handgreppet och eventuellt fortsatt avsmalnande från 6 cm nedanför handgreppet till tre cm längst ned. Handgreppet hade en diameter tre cm och började 2/3 ned på stången och var omkring 20 cm. Ovanför handgreppet, och på vissa stänger nedanför, fanns sex till 12 kanaler som gav staven en upplevelse av att vara mångsidig. Några av dessa kanaler kunde vara förstärkta med platta järnstänger för att kunna klara sabel- eller värjhugg. Stängerna var fastspikade med korta järnspikar och löpte från handgreppet och till toppen. Fästet för karbinhaken, järnten med sin löpande bärring, var ovanför handgreppet och omkring 30 cm lång. Längst ned satt en metallsko som var omkring fem cm lång. Fanan förlorades år 1721 i slaget vid Selånger till ryssarna och är sedan dess borta.
