Blåsyra Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet blåsyra

1. Häggen är allmän över hela Norden såväl på låglandet som i fjällen ända till trädgränsen, och förekommer sporadiskt som en låg, nedtryckt buske ännu högre upp. Dess stenfrukter, "häggbären", som mognar i augusti är svartglänsande, väldigt söta och sträva. Trädets bark och blad har en bittermandelartad doft, som även ingår i blommornas vällukt. Särskilt barken och fruktstenarna är (liksom bittermandeln) rika på det ämne (amygdalin), varur blåsyra och bittermandelolja kan framställas, men bären bedöms som ofarliga. Fruktköttets mörka saft användes stundom till att rödfärga vin och likörer. Trädets ved är fin, jämn, tämligen hård och seg och därigenom tjänlig. (källa)
2. Växten blir upp till 5 meter hög och blommar från september till november med små rosaröda blommor. Varje planta utvecklar ett flertal spolformiga rotknölar som kan bli från 30 till 60 cm långa och nå en vikt på cirka 10 kg. De är rika på stärkelse men fattiga på protein och många vitaminer såsom provitamin A. De innehåller även glykosid och linamarin. I färskt tillstånd är de giftiga på grund av en glykosid som bildar blåsyra. (källa)
3. Trivialnamnet blåsyra för vätecyanid kommer av att det tillsammans med järnsalter under vissa omständigheter kan bilda berlinerblått. (källa)
4. Vätecyanid, HCN, även kallad cyanvätesyra eller blåsyra, är en färglös gas eller vätska med en kokpunkt 25,7 °C och med lukt av bittermandel. Ett äldre namn är cyanväte. Ämnets upptäckt publicerades 1782 av den svenske kemisten C.W. Scheele. Scheele erhöll vätecyanid genom upphettning av berlinerblått först med kvicksilveroxid och vatten, därefter med svavelsyra och järn och, slutligen, destillation. Han kallade den erhållna syran berlinerblåsyra, vilket senare kom att förkortas till blåsyra. Vattenfri vätecyanid framställdes av Franz von Ittner 1809. (källa)