Borgerlig Synonymer Betyder Uttal

• blå

Hur används ordet borgerlig

1. Thorbjörn Fälldin sitter på valnatten i en bil. Klockan är halv elva, han har varit hemma hos Karin och Gunnar Söder och kopplat av. Nu är de på väg till valvakan. De lyssnar på radio, Gunnar kör. Bilen fastnar vid ett rödljus och just då kommer en ny rapport. Allt tyder på en borgerlig valseger, säger kommentatorn plötsligt. (källa)
2. Den engelska gentlemannen var en borgerlig variant av samma livsstil som präglades av ärlighet och redbarhet i affärer, omsorg om sina anställda och om samhället, allt motiverat av ett kristet förvaltarskap och en religiös moralisk individuell kristendomssyn. (källa)
3. Gryning (även morgonrodnad) är det tidsintervall på dygnet då solen ännu inte gått upp, men dagsljus börjar synas. Skiljelinjer finns mellan den astronomiska gryningen, den nautiska gryningen och den borgerliga gryningen vilka är definierade utifrån var solskivans mittpunkt befinner sig räknat i grader i förhållande till horisonten – solhöjden. (källa)
4. Grötrim är ursprungligen en typ av enkel vers på rim, som man i tur och ordning framförde under grötmåltiden på julafton. Grötrimmen har sitt ursprung i 1700-talets allmoge i södra Sverige (undantag för Skåne) och hade ursprungligen ofta socialkritisk, ibland erotisk, undertext innan de fick mer borgerlig karaktär under 1800-talet. Grötrimmen ersatte de äldre leverrimmen, som framfördes under måltider där lever ingick. (källa)
5. Den första svenska evangeliska jordfästningsordningen stadfästes i Olaus Petris handbok 1529. Den hade ur den medeltida ordningen endast behållits jordfästningen och likvigningen. Likvigningen där prästen välsignade den nyss avlidne, som efter reformationen kom att kallas utläsning, förbjöds i kyrkoordningen 1686, men övertogs i stället av lekmän. Den följdes därefter av likvakan, som förbjöds genom kyrkolagen 1686, då den ansåg ofta urarta till dans och lekar där öl och brännvin serverades. Den kom dock att leva kvar i seden att "sjunga ut lik". I äldre tid skottades ofta graven igen under psalmsången. Under 1600-talet blev likpredikningar vanliga, de ersattes senare av griftetal, vilket dock aldrig blev obligatoriskt. År 1686 bestämdes att de som kristligt levat skulle ärligen och på behörigt sätt still graven befordrade vara. Det fastställde även att jordfästningen skulle förrättas av präst i svenska kyrkan (senare fick vissa religiösa samfund rätt att själva begrava sina döda). Begravning fick endast ske på för ändamålet avsedd begravningsplats. Förlust av hederlig begravning blev ett straff. Man skilde mellan neslig begravning (för vissa grova brottslingar) och stilla begravning utan sång och klockringning och med förkortad ritual (för vissa brottslingar, odöpta barn och för dem som begått självmord). Kyrklig begravning var fram till 1926 obligatorisk för medlem i svenska kyrkan, då möjlighet öppnades för borgerlig begravning. (källa)
6. Kommunalskatten bestod tidigare av tre delar: skatt till borgerlig kommun (primärkommun), landsting (sekundärkommun) och till kyrklig kommun (församling). Från och med år 2000 ingår inte någon kyrkoskatt i kommunalskatten. I stället betalas en kyrkoavgift av de som tillhör Svenska kyrkan. Övriga betalar endast en begravningsavgift, som varierar från församling till församling. (källa)
7. I Sverige räknades krögeri inte som en borgerlig näring och hade inte ett skrå, vilket gjorde det öppet för både män och kvinnor efter ansökan hos Handelskollegium: från 1731 krävdes en så kallad krogsedel, ett meddelat tillstånd. På grund av den stora brandfaran kring kök och eldstäder var krogbränder vanliga, och även om varje stad försökte begränsa antalet krogar till det antal som bedömdes nödvändigt, så överskreds detta i praktiken: det officiella antalet krogar i Stockholm skulle enligt bestämmelse år 1731 vara 600, medan det verkliga antalet troligen låg betydligt över 700. (källa)
8. Genom 1862 års kommunalförordningar, som trädde i kraft den 1 januari 1863, ersattes kyrksocknarna, som styrdes av sockenstämman, av två nyskapade förvaltningsorgan för samma geografiska enhet: den kyrkliga kommunen (församlingen) och den borgerliga landskommunen (kommunen). Deras högsta beslutade organ var alltjämt sockenstämman, men nu dubblerad som kyrkostämma respektive kommunalstämma. (källa)
9. Genom förordningarna renodlades (delades) den kommunala förvaltningen och det var här begreppet kommun infördes. Kyrkliga ärenden skulle handläggas inom den kyrkliga kommunen och övriga ärenden inom den borgerliga kommunen. Varje församling (stadsförsamling respektive socken) utgjorde en kyrklig kommun. Varje stad, varje köping och varje församling (socken) på landsbygden utgjorde en borgerlig kommun. Normalt användes kortformen kommun i dessa kommuners namn, utom när det fanns flera kommuner av olika typ men med samma namn (landskommun (ordet känt sen 1840), köpingskommun (känt från 1893) eller stadskommun (känt från 1839). Formellt kan detta dock leda till vissa missförstånd idag då städer och köpingar också var kommuner då. (källa)
10. Vid olika tidpunkter och i olika länder har exempelvis socialliberala, socialdemokratiska och kristdemokratiska partier och politiker betraktas som "i mitten" och det är därför svårt att ange några klassiska politiska mittenåsikter enbart utifrån hur partierna själva betecknar sig. I Sverige har Miljöpartiet och Kristdemokraterna tidvis tagit ställning mot blockpolitiken och den socioekonomiska höger-vänsterskalan, och betraktar således sig själva som mittenpartier (även om Kristdemokraterna har stått till höger och Miljöpartiet till vänster i frågor som rör sociala värderingar). Även Centerpartiet och Liberalerna beskrivs ofta som mittenpartier. Socialdemokraternas pragmatiska blandekonomi har ibland beskrivits som mittenpolitik. I Sverige hade begreppet borgerlig vänster sin största betydelse under 1970-talet. (källa)