Synonymer till deltaga
Vad betyder och hur uttalas deltaga
Deltaga uttalas deltaga variantform till ¹delta.
Ordformer och varianter av deltaga
Hur används ordet deltaga
Gudsdom (även gudomlig prövning och ordal från medeltidslatin ordalium), innebar, enligt uppfattningen som rådde under den tid som de användes, gudomens anvisning om vad som var rätt eller orätt i en rättssak, lämnad genom ett på förhand fastställt tecken. Vanligen tvingade man den anklagade att utföra något riskfyllt företag, under förvissning om att gudomen skulle lämna den oskyldige sitt omedelbara bistånd. Ibland var båda parterna förpliktade att aktivt deltaga i provet, något som främst användes i brottmål. Gudsdomar var oftast knutna till de fyra elementen.
På inbjudan till en fest anges ofta ett datum för OSA (om svar anhålles). Detta innebär att värden vill ha besked från de inbjudna om de kommer eller inte. Det tillhör vett och etikett att höra av sig till värden och tacka ja eller nej till festen innan angivet datum. Efter att man meddelat värden sitt deltagande bör man som regel inte ändra sig, om man inte blir så sjuk att man inte kan deltaga eller vill gå på en begravning som man inte visste om när man tackade ja.
I de svenska kyrkohandböckerna efter reformationen finns inget anspelande på någon ceremoniell rening och modern var aldrig förbjuden att deltaga i gudstjänsterna. Moderns kyrktagning skulle ske sex veckor efter barnets födelse, och under dessa sex veckor fick modern vila.
Genrens ursprung kan på forskningens närvarande ståndpunkt knappast sägas vara till fullo utredd. Sannolikt synes emellertid, att den står i förbindelse med den i Italien allt sedan antikens dagar fortlevande klassiska lustspelstraditionen. Sådant maskspelet framträder, då det börjar göra sig bemärkt inom den tidigmoderna tidens konstutveckling, har det knappast några mera märkliga karakteristika att uppvisa. Det torde knappast vara oriktigt, att med den förste av genrens historieskrivare, Alfred Soergel, beteckna maskspelet i sin ursprungliga form som intet annat än en maskeradbal, omfattad av ett mer eller mindre betydande dramatiskt ramverk. Att uppdraga några bestämda gränser mellan maskspelen och övriga vid hoven förekommande arter av kostymupptåg och baletter låter sig inte eller åtminstone endast med svårighet göra. I huvudsak synes emellertid maskspelen ha haft sitt egentliga kännemärke däri, att de i densamma deltagande personerna, efter att ha utfört sin första entré, blandade sig med åskådarna och inbjöd dessa att deltaga i dansen. Emellertid förblev maskspelet inte länge på denna primitiva ståndpunkt. I samband med dramatikens allt rikare utveckling ökades kraven på inre sammanhang och organisk komposition även i fråga om maskspelen. De fragmentariska episoder, som ursprungligen bildat motivet till det hela, ersattes av en genomförd handling, som lät det i genren inneboende dramatiska elementet komma till sin fulla rätt, och den yttre utstyrseln, till en början inskränkt till ett minimum, tillgodogjorde sig småningom alla de tekniska konstgrepp, som stod 1600-talets teater till buds. Sin högsta utveckling uppnådde maskspelet med Ben Jonson. Hos honom möter man en i konstnärligt hänseende verkligt fulländad sammansmältning av maskspelets olika beståndsdelar. Dialog, musik, sång och dans binds av en sinnrikt använd fabel samman till en helhet av ofta betagande verkan. Motiven är vanligen hämtade ur den antika mytologin eller historien, även om handlingen i sina detaljer inte sällan utvecklas oberoende av förebilden. I allmänhet är innehållet till sin karaktär allegoriskt, och vanligen förekommer även allusioner på den tilldragelse, som givit anledning till själva festligheten. Vid sidan av Ben Jonson var även flera andra av Englands mera betydande 1600-talsförfattare verksamma på maskspeldiktningens område. Till och med den vid sidan av Shakespeare främste av dem alla, Milton, tangerade genren i sitt berömda sångspel Comus (uppfört 1634). Visserligen företer detta åtskilliga egenskaper, som avviker från de vanliga maskspelen, men överensstämmelserna är trots detta så stora, att man kan inrangera Miltons lyriska mästerverk bland den engelska litteraturens övriga masques and revels. I teaterhistoriskt hänseende har maskspelet sin största betydelse däri, att det utgör en föregångare till operan. Såväl genom sin blandning av lyriska och dramatiska element som genom sin med tiden allt mera utvecklade dekorationsprakt beredde det marken för denna konstform, som skulle bli dess arvtagare både inom hovkretsarna och hos den stora allmänheten. Med operans utveckling förlorade maskspelet sin popularitet och försvann ganska snart från skådebanorna. Under 1700-talet uppehölls dess tradition endast av de stora balettdivertissementen.
En observator vid de svenska universiteten hade till uppgift dels att tillsammans med professorn i astronomi deltaga i vården och skötseln av det astronomiska observatoriet och i de vetenskapliga arbetena där, dels att på observatoriet leda de för studenterna anordnade praktiska observationsövningarna. Befattningarna tillsattes av Kungl. Maj:t enligt samma grunder, kompetensfordringar och tillsättningsprocedur som professurerna vid universiteten. I Sverige avskaffades titeln 1969 då observatorerna i stället fick titeln biträdande professor.
Particip (presensparticip) (latin participium, från particeps, 'deltagande') betecknar ord som bildats av verb men som böjs och används som adjektiv. Det kan därmed sägas "deltaga" i två ordklasser, och har därav fått sitt namn. Viss oenighet förekommer om participens ordklasstillhörighet. Nationalencyklopedin menar att participen numera vanligen (men oegentligt) förs till verben, medan Svenska Akademiens språklära (Hultman 2003, s. 79, s. 155) anger att de hör till adjektiven och Svenska Akademiens grammatik placerar dem i en egen ordklass. Som argument för att de bildar en egen ordklass kan anföras att participen i olika sammanhang kan ha verbliknande eller adjektivliknande funktion. Participet köttätande kan exempelvis avse en handling (verbliknande funktion) men också en egenskap (adjektivliknande funktion).
Efter reformationen upphörde bruket med oljesmörjande, men har stundom återupptagits idag. I Svenska kyrkan består sockenbudet av enskilt själavårdssamtal och/eller bikt samt nattvardsfirande, "sjukkommunion". Sockenbud har i Sverige långt in på 1900-talet varit mycket vanliga. I många församlingar besökte prästen i äldre tid i stort sett alla döende med sakramentet. Sockenbudet är inte uteslutande kopplat till en människas döende. Till långtidssjuka kan prästen fara på sockenbud regelbundet, t.ex. varje månad eller varje vecka.En nutida form av sockenbud är det nattvardsfirande som regelbundet kan äga rum på ålderdomshem, vårdboenden osv. och då gemensamt för alla som bor där och som önskar deltaga.
