Demissionera Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet demissionera

1. Ayrton, som var medlem av underhuset 1857-74, blev vid William Ewart Gladstones första regeringsbildning 1868 parlamentssekreterare i finansministeriet, och erhöll 1869 säte i kronrådet och övertog samma år posten som minister för offentliga arbeten (first commissioner of works). 1873 utnämndes han till förste innehavare av befattningen som judge-advocate-general, det vill säga regeringens rådgivare i frågor rörande det militära rättsväsendet. Ayrton demissionerade med de övriga ministrarna i Gladstones kabinett 1874 och spelade därefter inte någon politisk roll. (källa)
2. Bartel var medlem av deputeradekammaren och blev efter Józef Piłsudskis statskupp i maj 1926 konseljpresident i den av Piłsudski dirigerade regeringen, vilken genomförde en författningsrevision, som gav statspresidenten och regeringen en starkare ställning mot parlamentet. Då kabinettet i september 1926 avgick, blev Bartel vice konseljpresident i ett kabinett under Piłsudski. Detta demissionerade i juni 1928, då Bartel åter blev regeringschef och kvarstod som sådan till april 1929. Hans avgång innebar en seger för den militära falangen inom Piłsudskis styre. (källa)
3. Cross blev advokat 1849, och var 1857-1862 ledamot av underhuset för tories. Han återinvaldes i parlamentet 1868 och blev 1874 inrikesminister i Benjamin Disraelis regering. I det socialpolitiska arbete, som utfördes de följande sex åren, gjorde Cross en betydande insats, inte minst vid utarbetandet av lagen om arbetarbostäder 1875. De redan existerande lagarna om statlig fabriksinspektion blev på hans initiativ reviderade 1878. Cross avgick, då ministären demissionerade 1880. Han var sedan inrikesminister i Salisburys första ministär 1885-1886 och minister för Indien i hans andra ministär, samt storsigillbevarare i hans tredje regering. (källa)
4. Averescu deltog som menig i 1877 års krig mot Turkiet och blev officer 1881. Averescu blev efter militära studier i Italien generalstabsofficer, 1907 krigsminister och 1912 divisionsgeneral. Under andra balkankriget 1913 var Averescu generalstabschef och erhöll vid Rumäniens ingripande i världskriget 1916 befälet över 2:a armén. Efter nederlaget vid Kronstadt i oktober samma år förflyttades han till Dobruschafronten som befälhavare över 3:e armén. Sedan denna efter tappert förvar måst vika sig för von Mackensens offensiv, blev Averescu först chef för en ny armékår (nordarmén) och sedan överbefälhavare för samtliga rumänska stridskrafter, i vilken post han kvarstod till krigets slut. Vid fredspreliminärerna med centralmakterna 1918 var Averescu ministerpresident och fungerade en kort tid under 1919 som inrikesminister. Efter avskedstagandet från militärtjänsten har Averescu med kraft ingripit i sitt lands politik. Som ledamot av deputeradekammaren sedan 1918 ledde han reorganisationen av "folkligan" som omdöpts till "folkpartiet" (demokratiskt bondeparti), och var 1920-22 för andra gången ministerpresident. Averescu har inlagt stora förtjänster om sitt partis utveckling och har på egen hand sökt internationella politiska förbindelser. Särskilt har han motarbetat Ion Brătianus politik. I mars 1926 bildade Averescu efter att ha störtat Brătianu, sitt tredje kabinett (ett liberalt skenkabinett) men demissionerade i juni 1927, då han inte kunde tillmötesgå kungens önskan att bilda en nationell koncentrationsregering. Vid kung Carol II:s tillträde utnämndes Averescu till Marskalk av Rumänien. (källa)