Devonisk Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet devonisk

1. Eftersom ichthyostegiderna länge var de äldsta kända fyrfotadjuren (jämte den mindre kända Acanthostega) kom de ibland att betraktas som förelöpare till dagens fyrfotadjur. Så tidigt som 1942 framhöll emellertid Jarvik att ichthyostegiderna, om än besläktade med grodfiskar och flertalet nutida fyrfotadjur, specialiserats så tidigt i sin utveckling att de inte kan ha givit upphov till några senare fyrfotadjur som vi vet om. Ichthyostega tycks mer avancerad än flertalet andra, senare upptäckta devoniska fyrfotadjur som Acanthostega, Ventastega, Elginerpeton och Obruchevichthys och utgör enligt vissa analyser systergruppen till de "äkta" fyrfotadjuren (Tetrapoda). (källa)
2. Jorden är i allmänhet bördig och består mest av lera. I geognostiskt hänseende tillhör Kurland det devoniska systemet. De nedre lagren består av sandsten, de övre av märgel och kalksten. Jura-systemet uppträder vid Aas och Windaus nedre lopp. Flyttblock finns spridda överallt. De största vattendragen är Daugava, Lielupe, som uppstår genom förening av Muns och Memel och genom en arm, Bolderaa, är förenad med Daugava, samt Venta (älv), som vid staden Ventspils mynnar ut i Östersjön. (källa)
3. Till sin geologiska beskaffenhet är Pommern övervägande en alluvialbildning, oavsett de alluviala sediment, som här och där förekomma, såsom mossar, dynsand, slam etcetera. Att diluvim vilar på fast berggrund är självklart, dock har man ingenstädes genom djupborrningar nått ned till urberget, siluriska eller devoniska skikt. Däremot anses tillvaron av de många saltkällor, som unnas, bevisa förekomsten av dyas. Juran träder däremot i dagen vid Dziwna och Kołobrzeg. Kritformationen framträder på Rügen (Jasmund, Arkona) och finnes även på fastlandet till en beräknad tjocklek av 600 m under de diluviala lagren. Dessa senare är istidsbildningar och uppvisa moräner av olika slag, åsar - på Rügen kallade Schwedenschanze - samt är rika på så kallade erratiska block. (källa)
4. Väster om detta bergland utbreder sig ett taffelland, som sluttar åt nordväst mot Eriesjön. De mellersta bergskedjorna tillhör silur-, karbon- och devonformationerna samt har ofantliga lager antracitkol, de är eljest ofruktbara utom i dalsänkorna. Stora områden är fortfarande täckta av skog, där björnar, tvättbjörn o.a. rovdjur ännu kan finnas. Även de östra och västra delarna av staten är av paleozoisk ålder. I den västra upptas hälften av stenkolsformationer, som innehåller stora lager stenkol, en betydlig del av devoniska lager med givande petroleumkällor (nu till största delen redan exploaterade) eller av siluriska och arkeiska formationer, till vilka de stora järnmalmslagren hör. (källa)