Vad betyder och hur uttalas dionysisk
Dionysisk uttalas dionys|isk [-y´-] -t -a.
Dionysisk betyder hörande till vinguden Dionysos i antikens Grekland och hänryckt, livsberusad.
Ordformer och varianter av dionysisk
Dionysisk är ett adjektiv
Adjektiv är en ordklass. Orden i denna ordklass anger egenskaper som stor eller grön, eller tillstånd som stängd eller öppen. Adjektiv talar om hur någonting annat (ofta ett substantiv) är eller uppfattas, till exempel "en fin bil". En vanlig minnesramsa (som även finns i många andra varianter) är: ”Adjektiven sedan lär, hurudana tingen är, till exempel sur och tvär.” Själva ordet "adjektiv" kommer av latinets adjectivum (av adjicere, tillägga).
Hur används ordet dionysisk
Apollonisk och dionysisk är ett filosofiskt och litterärt begreppspar, eller dikotomi, som baserar sig på vissa drag i antik grekisk mytologi. Flera filosofiska och litterära personer har tillgripit denna dikotomi i kritiska och kreativa verk, bland annat Plutarkos, Carl Jung, Friedrich Nietzsche, Robert A. Heinlein, Thomas Mann, Hermann Hesse, sångaren Jim Morrison, Ayn Rand, Stephen King, och kulturkritikern Camille Paglia.
Även om bruket av begreppen apollonisk och dionysisk oftast förknippas med Nietzsches Tragedins födelse (Die Geburt der Tragödie, 1872), var termerna i bruk före honom i Preussen. Poeten Hölderlin använde dem, medan Winckelmann talade om Bacchus, vinets gud.
Nietzsches estetiska bruk av begreppen, som senare utvecklades filosofiskt, utvecklades först i hans bok Tragedins födelse, som han publicerade 1872. Hans främsta premiss var här att sammansmältningen av dionysisk och apollonisk konstutövning bildar dramatisk konst, eller tragedier. Han fortsätter med att argumentera för att det inte har uppnåtts sedan de antika tragikerna. Nietzsche hävdar med kraft att framför allt Aiskylos verk, men också Sofokles, representerar höjdpunkten av konstnärligt skapande, det sanna förverkligandet av tragedin, det är med Euripides, hävdar han, som tragedins undergång börjar. Nietzsche protesterar mot Euripides utnyttjande av sokratisk rationalism i sina tragedier, och hävdar att man berövar tragedin dess grundval, nämligen den känsliga balansen mellan det dionysiska och det apolloniska, genom att blanda in etik och förnuft.
Dionysus (dionysisk): kaos, berusning, förhärligande av naturen, instinktiv, intuitiv, gäller lust- och smärtupplevelser, upplöst och därmed tillintetgjord individualitet, existensens helhet, orgiastisk passion, upplösande av alla gränser, excess, människan (-or) som konstverk och förhärligande av konst, förstörelse.
Abraham Akkerman har utsträckt användningen av termerna apollonisk och dionysisk till ett argument om interaktion mellan medvetandet och den fysiska miljön. Han har pekat på maskulina och feminina drag hos städernas skepnad.
