Direktörsassistent Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet direktörsassistent

1. Alice Timander gifte sig tre gånger. Första äktenskapet, 1942-1950, var med tandläkaren och skådespelaren Bengt Logardt och tillsammans fick de dottern Annika. Andra äktenskapet, 1951–1968, var med tandläkaren och affärsmannen Torsten Timander (1900–1982), och de fick sonen Tomas (1952) och dottern Katarina (1953) (svärmor till Monty Python-medlemmen Terry Jones under åren 2012–2020). Tredje äktenskapet, 1972 var med direktörsassistenten Göran Jonsson (född 1940) och varade i praktiken bara i en vecka men upplöstes formellt 1974. (källa)
2. Efter studentexamen i Härnösand 1938 studerade han vid Skogshögskolan i Stockholm där han tog jägmästarexamen 1944. Han blev försöksledare för skogliga arbetsstudier 1944, direktörsassistent och biträdande affärsledare för olika skogsägarföreningar 1947–1963, rådgivande FAO-expert FN Chile 1963 och vice VD Cia Agricula y Forestal Copihue (Tändsticksbolaget) Talca Chile från 1965. Han var VD i Tändsticksbolagets skogsbolag och återvände sedan till FAO där han arbetade internationellt. Han drev också eget företag i Chile. Han skrev uppsatser i svenska och utländska facktidskrifter. (källa)
3. Gösta Gyllenswärd var son till majoren och lasarettssysslomannen Oskar Hugo Gyllenswärd samt bror till Ragnar och Curt Gyllenswärd. Han anställdes 1912 vid Skandinaviska kredit AB i Stockholm. 1918–1919 praktiserade Gyllenswärd hos Deutsche Bank i Düsseldorf och 1920 i Storbritannien. 1919 blev han föreståndare för Norrköpings enskilda banks fond- och notariatavdelning och 1922 förste kamrerare vid bankens huvudkontor. 1924–1927 var han direktör vid samma banks kontor i Linköping. Då Norrköpingsbanken uppgick i Östergötlands enskilda bank 1927, blev Gyllenswärd förste kamrerare vid dess huvudkontor i Linköping. 1929 blev han direktörsassistent och 1934 VD vid bankens kontor i Stockholm samt 1937 hela företagets VD och ledamot av dess centralstyrelse i Linköping. Gyllenswärd var även styrelseledamot av en rad andra företag, bland annat handelskammaren i Norrköping, Gusums bruk och fabriks AB, Svenska Chokladfabriks AB, Asps yllefabriks AB och enskilda järnvägsföretag i Östergötland. (källa)
4. Bladin var från 1883 Ludvig Fredholms högra hand och följde sedermera under flera decennier, slutligen som direktörsassistent, Aseas öden. Han började redan tidigt samla minnen från den första elektrifieringen i Sverige, och hopbringade grundstommen till Aseas museum, som så småningom växte till ett av landets större industriella museer. (källa)
5. Efter juris kandidatexamen vid Stockholms högskola 1938 anställdes Breitholtz vid Nyköpings domsaga. År 1950 anställdes han som direktörsassistent i Sveriges Fastighetsägareförbund, sedermera Fastighetsägarna, och var verkställande direktör där från utnämningen i december 1955 till sin pensionering 1976. (källa)
6. Winberg var son till major Karl Winberg och Nellie Møller. Han avlade studentexamen i Jönköping 1944, studerade vid Kungliga Sjökrigsskolan i slutet av 1940-talet och utexaminerades som civilingenjör från Danmarks tekniska högskola i Köpenhamn 1952. Winberg var ingenjör vid Husqvarna vapenfabrik AB 1952–1953, Sundstrand Machine Tool Co i Rockford, Illinois 1953–1955 och vid samma företag i Paris 1955–1957. Han var exportchef vid A/S Atlas i Köpenhamn 1957–1960, verkställande direktör vid A/Sören Wistoft och Co Fabriker i Köpenhamn 1960–1962 och direktörsassistent vid AB Svenska Fläktfabriken 1962–1966. Winberg var därefter verkställande direktör vid Hexagon AB 1966–1971, vice verkställande direktör vid AB Bofors 1971, verkställande direktör där 1972–1984 och styrelseordförande i Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) från 1984. (källa)
7. Unge avlade juris kandidatexamen vid Stockholms högskola 1950 och genomförde tingstjänstgöring i rådhusrätten i Stockholm 1950–1952 och i Gävle 1952. Han var sekreterare i Svenska Arbetsgivarföreningen 1952–1954, direktörsassistent i Grafiska arbetsgivarförbundet 1955–1959, vice verkställande direktör där 1959–1971, verkställande direktör där 1971–1982 och direktör inom Svenska Arbetsgivarföreningen 1982–1992. Unge var ledamot av Arbetsdomstolen 1979–1995, styrelseledamot i Sveriges radio 1981–1988 och ordförande i Arbetsmarknadens yrkesråd 1982–1988. (källa)
8. Han studerade franska genom bankens försorg under sex månader 1903 i hamnstaden Honfleur och praktiserade därefter under sju månader kreditprövning vid Crédit Lyonnais i Paris. Han blev direktörsassistent 1912 och bankdirektör 1920. Han var kreditchef fri banken ända till 1942. År 1927 blev han ledamot av styrelsen. (källa)
9. Mannerfelt genomförde studieresor i Europa och USA samt deltog i den svensk-isländska Vatnajökullexpeditionen under Ahlmann 1936. Han blev filosofie licentiat 1940, filosofie doktor och docent i geografi vid Stockholms högskola 1945 samt tillförordnad professor där 1947. Mannerfelt blev kartredaktör vid Esselte 1942, direktörsassistent vid Generalstabens litografiska anstalt 1949, chef för kartredaktionen vid Esselte 1950, disponent där 1951. Han var chef för Generalstabens litografiska anstalt 1959–1962, verkställande direktör och koncernchef för Esselte 1962–1974 och styrelseordförande där 1974–1983. Mannerfelt var styrelseledamot i Svenska sällskapet för antropologi och geografi från 1948 (ordförande 1960–1962, 1974–1976 och 1979–1980), i Skid- och friluftsfrämjandet 1942–1950, i Kungliga Automobilklubben 1953–1960, i Svenska Turistföreningen 1960–1965, i Kartografiska sällskapet 1952–1960 (ordförande 1955–1960), i International Cartographic Association 1959–1964, i Medelhavsmuseets vänner (ordförande 1975–1979), i Sveriges grafiska industriförbund 1962–1978 (ordförande 1964–1978), i Svenska boktryckareföreningen 1962–1978, i Grafiska institutet från 1964, i Sveriges industriförbund 1964–1984 och i International Master Printers Association 1963–1979. Han var styrelseledamot i Dynäs 1947–1966 (ordförande 1960–1966), i Svanö från 1947 (ordförande 1965–1983), i Skandinaviska enskilda banken 1973–1983, i Ratos 1974–1979, i börsstyrelsen 1973–1977, i Aktiv Placering 1974–1987, i Holmens bruk (ordförande 1979–1984), i Världsnaturfonden i Sverige från 1974 (ordförande 1980–1986) och i World Wildlife Foundation International från 1979. Mannerfelt redigerade geografiska publikationer, som tidskrifterna Ymer 1940–1954, samt kartor och atlaser. Han utgav skrifterna Några glacialmorfologiska formelement och deras vittnesbörd om inlandsisens avsmältning i svensk och norsk fjällterräng (doktorsavhandling 1945), Funderingar på en skogsstig (1977) samt ett flertal geografiska, geologiska, kartografiska, ekonomiska och reproduktionstekniska arbeten. (källa)