Filologisk Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet filologisk

1. Roths filologiska program var att tolka veda ur dess egna förutsättningar efter allmänt giltiga filologiska grundsatser, således att frigöra studiet därav från den indiska kommentarlitteraturen, som för ingen del finge anses vara grundad på en oavbruten och ogrumlad tradition. Roth bildade således den moderna filologiska skolan i vedaforskningen. (källa)
2. Zambelios idkade vid italienska och franska högskolor juridiska och filologiska studier, var sedermera president för det politisk-vetenskapliga samfundet Hetairia ton filon på Korfu och utnämndes till ledamot av överdomstolen där, i vilken egenskap han vann synnerligen högt anseende. Zambelios var en av det nyare Greklands mest inflytelserika patriotiska diktare. Med Alfieri till förebild skrev han ett antal sorgespel med heroiska ämnen ur Greklands äldre och nyare historia, god dramatisk byggnad, kraftig karaktärsteckning och ofta poetiskt vackra scener, bland annat Timoleon (1818), Hàlosis tes Konstantinoupoleos (Konstantinopels erövring) och Regas samt flera över det sista frihetskrigets hjältar. Stilen är varken otadligt ren eller manerfri, och versmåttet, jambisk trimeter skazon ("haltande", med en spondé eller troké i stället för den sista jamben), verkar långsläpigt. Zambelios Tragödiai utgavs samlade i 2 band 1860 och, i förening med hans filologiska och andra skrifter, i 2 band 1856-57. (källa)
3. Engwall upptogs som Vitterhetsakademiens 446 ledamot och tillhör den filosofisk-filologiska klassen. Mellan 2006 och 2013 var hon akademiens preses. Hon är även filosofisk-filologiska klassens ordförande. Mellan 1994 och 2008 var Engwall inspektor för Humanistiska föreningen vid Stockholms universitet, en post som hennes far, professor Sven B.F. Jansson, innehaft före henne. (källa)
4. Almqvist gav ut Det går an i flera olika upplagor med stora ändringar, vilket gör boken extra intressant ur ett filologiskt perspektiv. (källa)
5. Böcking, som från 1829 var professor i Bonn, var en skarpsinnig och grundlärd, särskilt filologiskt välrustad representant för den historiska skolan inom rättsvetenskapen och inlade förtjänst genom utgivandet av de juridiska klassikerna Ulpianus (1841, 4:e upplagan 1855) och Gajus (1837, 5:e upplagan 1866), bägge i av honom präntade faksimilen av handskrifterna, samt Notitia dignitatum (1839–1853). Han utgav även A.W. von Schlegels och Ulrich von Huttens arbeten. (källa)
6. Hallgrímur dimitterades från Hólars skola 1800 och blev filologisk kandidat vid Köpenhamns universitet 1809. Året därpå anställdes han vid latinskolan på Bessastaðir, blev filosofie doktor 1817 och överlärare vid skolan 1846, då den flyttades till Reykjavik. Han var en grundlärd man och besatt ett omfattande vetande, men han var föga produktiv. Han utgav ett par yngre dikter (Hugsvinnsmál, en översättning av Disticha Catonis (1831), Hrafnagaldr Óðins (1837) och ett par viktiga ordspråkssamlingar 1843 och 1847. Han arbetade under lång rad med ett allmänt isländskt lexikon, men det blev aldrig fullföljt. (källa)
7. Schnitler avlade filologisk kandidatexamen 1904 samt blev 1908 assistent vid universitetets etnografiska samlingar och 1911 därjämte universitetsstipendiat. Han var ledamot av Videnskabsselskabet i Kristiania från 1915. Schnitler blev 1921 professor i konsthistoria vid universitetet. Han var medarbetare i tidskrifter och dagspressen samt utgav de betydande arbetena planschverket Vore oldeforældres land (1910), Slegten fra 1814. Studier over norsk embedsmandskultur i klassicismens tidsalder 1814–1840 (1911), Fredriksværn. Et norsk militæranlæg fra rokokotiden (1914), Norske haver i gammel og ny tid (2 delar, 1916), Italiensk renæssance og barok i havekunst og bykunst (1917), Malerkunsten i Norge i det attende aarhundrede (1920) och Norges kunstneriske opdagelse. Maleren Erik Pauelsens norske landskaper 1788 (1920). (källa)
8. Johannes Dam Hage avlade 1824 teologisk och 1830 filologisk examen samt blev 1827 adjunkt och var 1830–36 lektor vid Roskilde katedralskola. (källa)
9. Dahl blev student 1868 och filologisk kandidat 1874 samt verkade först som lärare och blev 1885 universitetsstipendiat i latinsk filologi vid Kristiania universitet. Han betraktades som självskriven efterträdare till Johan Peter Weisse som professor i nämnda ämne, men tvingades redan samma år lämna sin tjänst på grund av sin homosexualitet och ägnade sig därefter åt arkivtjänstgöring. Han avled vid 43 års ålder till följd av slaganfall. (källa)