Framfot Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet framfot

1. Skritt kallas hästens långsammaste gångart, varunder alltid någon fot befinner sig på marken. Under skritt upplyftes ena framfoten och strax därpå motsatta sidans bakfot, varefter den andra framfoten flyttas, följd av den motsatta bakfoten. Framfoten tar mark före den snett motsatta (diagonala) bakfoten. Hästen stöder ömsom på samma sidas ben, ömsom på de diagonala benen. (källa)
2. Vanligtvis delas fotsåren in i neuropatiska och ischemiska sår, men flertalet personer har en kombination av neuropati och perifer kärlsjukdom och bör utredas avseende båda. Ett fotsår orsakat av yttre våld, som olämplig fotbeklädnad eller mekanisk skada, lokaliseras vanligen till tår eller fotrygg. Stressår (utmattningssår) orsakade av ändrad biomekanik och gångmönster lokaliseras vanligtvis till framfotens fotsula eller undersidan av stortån. I europeiska undersökningar utgör dessa vanligen mellan 15 och 20 procent av fotsåren men spelar en större roll i kulturer där man mindre ofta går med skor eller andra fotbeklädnader. Trycksår är vanligen lokaliserade kring hälen medan sår till följd av dålig blodcirkulation oftast förekommer på tåspetsar och fotens utsida. Tillsammans med fotdeformiter och yttre våld anses i dag neuropati vara den viktigaste faktorn för utveckling av fotsår hos personer med diabetes, då mellan 70 och 100 procent har perifer neuropati (ytlig nervpåverkan). (källa)
3. Högra bakfoten och vänstra framfoten. (källa)
4. Ögonen är mycket små och örat saknar ytteröra. Nosen slutar med ett långsmalt tryne som bärs upp av ett speciellt ben. Nosen är ett känsligt känselorgan som inte används i grävandet. Framfötterna är väl anpassade för grävning, med fem äkta fingrar som är försedda med kraftiga klor och förenade med ett membran som når nästan ända fram till klorna. Dessutom har mullvaden ytterligare en "tumme" som bildas av ett sesamben (jämför med bilden av mullvadens skelett). (källa)
5. Detta hunddjur har fem fingrar vid framtassarna och fyra tår vid bakfötterna. Tummen är förminskad och ligger på framfötternas sida så att den inte når marken. Alla fingrar och tår är utrustade med något böjda klor. (källa)
6. Ichthyostega var ett drygt meterlångt, närmast krokodil- eller sälliknande djur med kraftig bröstkorg, korta kraftiga lemmar, paddelliknande bakfötter och kort svans. Huvudet var brett, platt, med rundad nos. Munnen var späckad med stora, krökta huggtänder, betydligt större i över- än underkäken. Ichthyostega var således ett rovdjur som kan ha livnärt sig både på fisk och ryggradslösa djur. De tämligen stora ögonhålorna låg på huvudets ovansida. Skalltakets täckben var sirat med en mängd upphöjda ränder, sammanflätade med varandra, och isolerade knölar. De yttre näsöppningarna stod ovanligt lågt på nosens sidor, indragna mot randen av överkäken. Bakfoten hade utöver de gängse fem tårna en eller två tår till innanför stortån, s.k. prehalluces, framfoten är ännu okänd. (källa)
7. De korta och kraftiga extremiteterna har fem tår och de främre är konstruerade som grävverktyg. Framfotens mellersta tre tår är utrustade med långa klor varav den mellersta är längst. Även den första och femte tån har klor men de är små och används inte när djuret gräver. De bakre extremiteternas klor är alla små. (källa)
8. Spansk trav sägs äga rum då hästen rör sig som i passage med den skillnad att den upplyfta framfotens skenben hålls lodrätt med tillbakaböjd hov i passage under det att skenben och hov ska vara framåtsträckta i spansk trav vilken även har mera vägvinnande rörelser än passagen. Ryttaren åstadkommer spansk trav genom så kallade diagonala hjälper, det vill säga att höger hand och vänster skänkel, vänster hand och höger skänkel verkar samtidigt. För till exempel höger skänkel ska hästen lyfta höger bakben och vänster framben. (källa)
9. Fotmusklernas placering kring leden återspeglar deras respektive verkan på foten eller, då man står på fötterna, på resten av kroppen. De muskelsenor som passerar bakom leden utför plantarflexionen och de som passerar framför leden är således antagonister som dorsalfexerar foten. Den viktigaste plantarflexorn är m. triceps surae som utför närmare 90 procent av arbetet. Den viktigaste dorsalflexorn är m. tibialis anterior som utför drygt hälften av arbetet. De viktigaste inversions- och eversionsmusklerna är m. extensor digitorum longus och m. peroneus longus. Den senare fäster medialt ute på foten och är den muskel som orsakar framfotens pronation vid inversionrörelse. (källa)