Fredskonferens Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet fredskonferens

1. Uttrycket "en stad för fred och rättvisa" myntades år 1899 för mer än 100 år sedan, när världens första fredskonferens hölls i staden. Denna följdes av en annan fredskonferens år 1907. Som ett direkt resultat från dessa möten grundades den första världsorganisationen som skulle göra slut på internationella tvistemål: den Permanenta skiljedomstolen. Kort därefter lösgjorde den skotsk-amerikanska miljonären och filantropen Andrew Carnegie medel så att Fredspalatset kunde byggas. (källa)
2. Jim Östling var med i Ålandskommittén och fungerade som deras representant och rådgivare till 1919 års fredskonferens om Ålandsfrågan. De var Östling som övertygade Finlands chefsförhandlare på fredskonferensen Carl Enckell och Finlands utrikesminister Rudolf Holsti att självstyrelse för Åland var den bästa vägen att gå för Finland. (källa)
3. Vid fredskonferensen i Paris 1919 företrädde hon liksom Lawrence av Arabien den panarabiska rörelsens program. Vid fredskonferensen i Kairo 1921 var hon tillsammans med Lawrence och Winston Churchill med om att dra upp riktlinjerna för landet Iraks kommande öden. Efter upprättandet av den brittiska mandatärstaten Irak var hon där sekreterare hos Storbritanniens High Commissioner och spelade en viktig roll vid Faisals val till dess kung och som hans rådgivare. (källa)
4. Ludwig Quidde, född 23 mars 1858 i Bremen, död 4 mars 1941 i Genève, var en tysk historiker, publicist, pacifist och vänsterliberal politiker under det Tyska kejsardömets och Weimarrepublikens tid. Han var en framträdande kritiker av kejsaren Vilhelm II. 1927 mottog han tillsammans med Ferdinand Buisson Nobels fredspris för sina insatser som drivande kraft och organisatör av olika internationella fredskonferenser. (källa)
5. Under perioden 1998–2006 utropades flera autonoma områden inom Somalia. Till skillnad från i fallet Somaliland handlade det enbart om rörelser för självbestämmande, och inte om stater som utropade självständighet. Det gjordes flera försök att nå försoning och fred med varierande resultat. Fredsinitiativen genomfördes framför allt under överseende av den regionala organisationen IGAD. Efter fredskonferenser i Djibouti och Kenya bildades i november 2004 den Federala övergångsregeringen, som leddes av presidenten Abdullahi Yusuf och premiärministern Mohamed Ghedi. Regeringen fick dock kritik för att vara dominerad av presidenten och premiärministerns klaner. Övergångsregeringen lyckades aldrig etablera sig i huvudstaden och 2005 uppstod en splittring mellan den så kallade Mogadishugruppen och Yusufs anhängare. (källa)
6. Den fredskonferens man hoppades på byggde på ett engelskt förslag från 21 mars, som hade erbjudit sig att hålla en sådan i London. Det visade sig dock att den tyska sidan inte ville avsluta sina operationer innan Dybbøl hade fallit, och den 18 april genomförde de preussiska styrkorna den länge förberedda stormningen av Dybbøl, som föll på några timmar. De danska truppernas uthållighet under de dryga två veckornas artilleribeskjutning av en överlägsen fiende har dock lett till att datumet 18 april har fått en stor betydelse i dansk historia. (källa)
7. Efter kriget hotades Albanien av en ny delning, vilket albanerna lyckades avvärja vid en fredskonferens i Paris 1920. Albanien erkändes av stormakterna såsom oberoende stat. Efter några år av inre strider tog Ahmet Zogu, en klanhövding från norra Albanien, makten med hjälp från bland annat Serbien, och 1925 utropades republiken. Till president valdes Zogu, som 1928 utropade sig själv till kung Zog I Kungariket Albanien. (källa)
8. Emissarien i Haag var ett initiativ av den koreanske kejsar Gojong som i hemlighet skickade tre emissarier till den andra fredskonferensen i Haag 1907 för att protestera att Japan tvingat Korea att bli ett japansk protektorat efter det rysk-japanska kriget 1905. De dåvarande stormakterna vägrade att tillåta att Korea skulle få delta i konferensen och som en konsekvens tvingade Japan den koreanske kejsaren att abdikera till förmån för sin son, Sunjong av Korea. (källa)
9. Grameno grundade den Ortodoxa ligan 1909 och var redaktör för organisationens tidning. Han var även redaktör för veckotidningen Koha som till början utgavs i Korçë, men senare i New York där han bodde mellan 1915 och 1919. Han var också redaktör för tidningen Perlindja e Shqipëniës 1913-14. Han återvände till Europa för att representera Albanien vid fredskonferensen i Paris 1919 och följande år bosatte han sig återigen i Albanien. (källa)
10. Under våren 1919, när Carl Enckell var på fredsförhandlingar i Paris, skickade Finland ner Ålandskommitténs medlem Jim Östling. Under fredskonferensen bildades Finlands fjärde regering och Enckell blev huvudförhandlare för Ålandsfrågan och som hans ersättare som utrikesminister utsågs Rudolf Holsti. Östling lyckades där övertyga både Enckell och Holsti om fördelen med självstyrelselösningen. Den 6 juni 1919 skickade Enckell och Holsti ett gemensamt PM till finska regeringen, där de uttryckte att självstyrelse var lösningen på Ålandsfrågan. De var fortfarande ganska ensamma om den åsikten i de finska regeringskretsarna. Några månader senare fick Ålandskommittén oväntad hjälp, när Clemenceau uttalade sig positivt till att ålänningarna skulle ansluta sig till Sverige. Detta uttalande stressade finländska myndigheter så mycket att Ålandskommittén fick ett möte med professorerna E.N. Setälä och Rafael Erich (som blev Finlands nästa statsminister). Båda professorerna blev övertygade om att självstyre var lösningen och ordnade med ett möte med president Ståhlberg följande dag . Presidenten beslutade i sin tur att Tulenheimokommittén skulle ändra inriktning, från att ha arbetat med lösningar för länen i Finland till att ta fram ett lagförslag där Åland fick självstyre, och kommittén kompletterades med bland andra Arthur Tollet och Johannes Holmberg från Ålandskommittén. (källa)