Vad betyder och hur uttalas fredssträvande
Fredssträvande uttalas freds|sträv|ande.
Ordformer och varianter av fredssträvande
Singular
- fredssträvande
- obestämd grundform
- fredssträvandes
- obestämd genitiv
- fredssträvandet
- bestämd grundform
- fredssträvandets
- bestämd genitiv
Plural
- fredssträvanden
- obestämd grundform
- fredssträvandens
- obestämd genitiv
- fredssträvandena
- bestämd grundform
- fredssträvandenas
- bestämd genitiv
Fredssträvande är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet fredssträvande
Landquist försvarade Anschluss och deklarerade, även efter inmarschen i Polen och andra världskrigets utbrott, att Tyskland var en fredssträvande nation. Han försvarade även transiteringen av Engelbrechtdivisionen genom Sverige, till Finland från det ockuperade Norge. 1952 publicerade Landquist en dödsruna över Sven Hedin i tidningen Fria Ord som var organ för fascistiska Sveriges nationella förbund.
Europeiska fredsorganisationer organiserade fredsmarscher till Olof Palmes minne i september 1987. En sådan hölls även i Östtyskland 1–18 september. "Olof-Palme-Friedensmarsch für einen atomwaffenfreien Korridor" inleddes den 1 september 1987 på Olof-Palme-Platz i Stralsund. 150 prominenta gäster, däribland många svenskar, var inbjudna. Hederstalare inför den tio dagar långa marschen söderut mot Dresden var Olof Palmes änka Lisbeth Palme som höll ett fredstal inför 20 000 åskådare. I demonstrationen deltog även oppositionella grupper, vilket SED inte kunde förhindra utan att skada bilden av ett fredssträvande land. Demonstrationen sammanföll dessutom med Honeckers besök i Västtyskland, vilket på grund av den krisande östtyska ekonomin var absolut nödvändigt att bli framgångsrikt.
I finsk-sovjetisk överenskommelse från den 19 september 1944 hade Finland bundit sig att arrestera och ställa ledande personer införätta för krigsansvarighet. En bevakningskommitté övervakade att detta skedde tillfredsställande. Eftersom man inte kunde utdöma straff i ärendet var riksdagen tvungen att stifta en lag om krigsansvarighet. Den som på ett avgörande sätt hade påverkat Finlands krig mot Sovjetunionen 1941 eller mot Storbritannien eller förhindrat fredssträvanden under kriget kunde dömas för skadlig myndighetsutövning.
