Förbarmande Synonymer Betyder Uttal

• nåd
• skonsamhet

Hur används ordet förbarmande

1. Eftersom ett requiem är en mässa består texten huvudsakligen av den ordinarie mässans fasta delar: introitus (ingångsantifon), kyrie, offertorium (offertoriebön), sanctus (helig), benedictus och Agnus Dei (Guds lamm). Gloria (Ära vare Gud i höjden), credo (trosbekännelsen) och alleluia (halleluja) ingår dock inte i ett requiem. Före evangelieläsningen sjunges dessutom en sekvens, vilket är vanligt vid stora högtider och som brukar bestå av en rimmad hymn på vers. I rekviet består sekvensen av Dies irae, som är från 1200-talet. Det är en allvarlig text som vittnar om tron att det är möjligt att gå evigt förlorad. Dagen skall komma då världen förbrinner och blir till aska. Bildspråket är suggestivt: Världen ska skaka när domaren kommer, basuner kommer att ljuda, och människorna kommer att resa sig upp ur sina gravar. Mitt i allt detta ber den troende om förbarmande, att Gud ska låta just henne vara en av dem som räddas. Uttrycken för ånger och förtvivlan över de synder man begått är starka: "Non me perdas illa die" ("Låt mig inte gå förlorad på den dagen") och "culpa rubet vultus meus" ("Synden får mitt ansikte att rodna"). Det finns också ett starkt inslag av hopp och förtröstan: "Inter oves locum praesta...Statuens in parte dextra" ("ge mig en plats bland fåren...och sätt mig på din högra sida"). Sekvensen finns inte längre med i den moderna katolska requiemmässan, men däremot i bönerna för den 2 november i Liturgia horarum, den tidebön som katolska präster och ordensbröder/-systrar ber dagligen. (källa)
2. Aristoteles konstaterar i Om diktkonsten att tragedin är en "efterbildning av en hel och avslutad handling av ett visst omfång (för det är ju möjligt att något är helt utan att det har något omfång)." Fokuset på handling i definitionen är centralt, eftersom tragedin, liksom dramat, för Aristoteles i huvudsak var skrivet för muntligt framträdande. Han konstaterar att tragedin behöver ett visst "omfång" och ett visst mått av allvar.Hel och avslutad handling syftar på att tragedin efter att den avslutats ska kännas avslutad, publiken måste kunna känna att inga fler ord behöver sägas. I definitionen ingår även att språket ska vara vackert utsmyckat. Slutligen fokuserar definitionen på vilka känslor som tragedin ska väcka hos läsaren eller betraktaren, där förbarmande och rädsla är centrala. En central del av känslan är begreppet katarsis, som syftar på den renande process som betraktandet av en tragedi ska leda till hos betraktaren. Vidare formulerar Aristoteles sex centrala element hos en tragedi, i tur och ordning efter betydelsen han tillmäter elementet, handling, karaktärer, tema, diktion, melodi och skådespel. (källa)