Förgången Synonymer Betyder Uttal

• förfluten

Hur används ordet förgången

1. Filmen utspelas på Balkan i en förgången tid och handlar om visionären Luka och hans fru Jadranka, en schizofren operasångerska. Luka byggde en järnväg så att turisterna skulle kunna komma och beundra hans land. Jadranka rymde och parets son Miloš hamnade på "fel" sida i kriget. För att få tillbaka Miloš kom Luka i kontakt med Sabaha, som han skulle utväxla mot sin son. Istället blev han kär i Sabaha. Han var serb och hon bosnisk muslim – en omöjlig kärlekshistoria i ett hopplöst krig. (källa)
2. I "Böljebyvals" i Fridolins lustgård introduceras dock ett inslag av förgänglighet i Fridolin-diktningen, ungkarlen fortsätter sin livsföring till trots mot en antågande höstsymbolik. Diktsamlingen avslutas med "Löskekarlarnes sång", som uttrycker en bitter sammanfattning och ett uppbrott från den inställning som Fridolin stod för. Flora och Bellona från 1918 innehåller "I Fridolins spår" som är ett sista avsked till figuren. Han framställs här som uttömd på kreativitet och tillhörande en förgången tid. (källa)
3. Denna dubbelhet präglar hela hans författarskap, och man återfinner den även i de enskilda arbetena, som alla innehåller både ett starkt realistiskt och ett romantiskt element. I grund och botten är han kanske mera romantiker än realist, fast han obestridligen skapat en ny form för den senare riktningen. Detta skedde redan genom hans första roman Madame Bovary, som utkom i "Revue de Paris" hösten 1856 (sv. översättning "Madame Bovary", 1883). Boken väckte uppmärksamhet, kanske inte minst på grund av den rättsliga process för sårande av sedligheten som följde i februari nästa år, men där Flaubert frikändes. Kritiken mottog arbetet tämligen surmulet, få insåg dess betydelse, och det var betecknande för tiden, att Feydeaus långt svagare arbete Fanny, som uppkommit under inflytande av Flauberts roman, fördunklade densamma. Man fann författarens obarmhärtiga blottande av en liten landsortshustrus erotiska förvillelser poesilöst. 1857-61 var Flaubert sysselsatt med arbetet på sin följande roman, Salammbô (sv. översättning 1885), som innehöll en historisk skildring från det nästan okända Kartago. Flaubert hade för att skriva denna roman förberett sig genom mångåriga forskningar i Kartagos forntid. Salammbô är också ett mycket märkligt arbete, som inleder en ny fas i den historiska romanens utveckling. Hittills hade författare av historiska romaner vid skildrandet av en förgången tids kultur insatt sin egen samtids människor, endast lätt kostymerade i historisk dräkt. Man ansåg sig på detta sätt göra skildringen mera "allmänmänsklig" och njutbar för samtiden. Flaubert sökte däremot liksom historikern uteslutande efter det typiska: han framställde människor så kartaginiensiska till uppfattning och känslor, som det var honom möjligt utan att taga hänsyn till vad intryck de gjorde på samtiden. Salammbô betecknar därför ett försök i en ny riktning. Flaubert bemödade sig även att återge Orienten på ett sanningsenligt sätt. Någon större lycka gjorde detta arbete inte, man hade väntat en ny Madame Bovary. 1869 återkom Flaubert med en nutidsroman, Hjärtats fostran, en skildring från hans egen ungdomstid, en roman utan alla romantiska händelser, men i vilken alla människolivets illusioner och särskilt kärleksillusionen bittert sönderplockas. Även detta arbete fick dålig kritik, publiken fann det helt enkelt tråkigt. (källa)
4. Eftersom strejken skedde under gällande kollektivavtal räknades den som "vild" och fick inget stöd av facket (Landsorganisationen ). Fackets främsta mål blev att se till att arbetarna skulle återgå till jobbet, vilket dock misslyckades. I riksdagens första kammare tog LO:s ordförande Arne Geijer (S) ställning mot den vilda strejken. Han menade att det är en oacceptabel arbetsmetod och tillhör en förgången tid, är kostsamt samt att det i regel leder till försämringar för de arbetande. (källa)