Got synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas got

Got uttalas got [go´t el. gå´t] -en -er.

Got betyder person tillhörande ett forntida germanfolk.

Ordformer och varianter av got

Got är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet got

Namnet goði kommer från goð, gud, och betyder gudstjänare eller präst och motsvarar gotiskans gudja. Begreppet uppträder i goten Wulfilas bibelöversättning från 500-talet - Silverbibeln - såsom gudja med betydelsen "präst". Wulfila använde när han översatte det grekiska ordet hiereus (präst).

Goter – en av de mest kända germanstammarna under folkvandringstiden.

I isländska källor benämnes gutarna gotar. Samma namn används på det fornisländska språket även för att beteckna goterna med tillhörande adjektivet gotneskr som betyder både gotisk och gotländsk. Ordet gutar är den motsvarande fornöstnordiska termen för både goter och gotlänningar, med tillhörande adjektivet gutniskr. När det latinska ordet "gothi" lånades in i de skandinaviska språken i formen "goter" föll det inhemska ordet, tidigare bevarat i sånger och sägner, så småningom i glömska, förutom på Gotland där invånarna använder det som självbenämning än idag. Att gutarnas och goternas namn är identiska kan vara anledningen till att gotlänningarna så sällan nämns i antika skrifter. Man skilde dem helt enkelt inte åt.

Rörelsens svenska medlemmar tog sin utgångspunkt i tanken att de forna goterna som "göter" haft sitt urhem i Sverige. Fäderna till rörelsen är Nils Ragvaldsson, Ericus Olai, bröderna Johannes Magnus och Olaus Magnus, Johannes Bureus och Olof Rudbeck den äldre. Uppfattningen att Sverige var sagoön Atlantis, civilisationens urhem, benämns rudbeckianism.

Troligen hade herulerna vissa band till södra Skandinavien: Enligt Jordanes hade de fördrivits från sina hem av danerna innan de deltog i folkvandringarna på kontinenten. Sålunda lät teorin, som emellertid beror på ett missförstånd av en dansk historiker av Jordanes' text i år 1773. Texten berörde enligt språkforskare en samtidshändelse på 500-talet. Det finns inga historiska källor eller arkeologiskt vittnesbörd alls som pekar på ett heruliskt ursprung i norr. Redan Lauritz Weibull reste tvivel om tolkningen 1925 och i dag tolkas det som en aktuell händelse. Både Jordanes och Prokopius skrev i Konstantinopel 551-553, där en deputation från den skandinaviska halvön anlände 548. Båda skrev om ett möte mellan daner och heruler. Runt 250 e.Kr. dök enligt Jordanes en grupp upp runt den nordöstliga bukten Azovska sjön - förmodligen bestående av goter, bosporaner och sarmater. Han kopplade även herulernas etymologi till området, så han kunde inte ha menat att de kom från Norden. Vid Svarta havet härjade de till en början även till havs tillsammans med goter, till dess att stammarna började bli oense. Herulerna besegrades av den östgotiske kungen Ermanarik och inordnades i hans stora rike i nuvarande Sydryssland.

Den första gången svear omnämns i skrift är hos den romerske statsmannen och historikern Tacitus år 98 e.Kr. I sin bok Germania omnämner han svioner (latin: Suiones, som är språkligt besläktat med svear).. Goten Jordanes nämner sedan omkring år 500 suehans och suetidi. De förstnämnda är sannolikt en latinisering av gotiska *swaihans, från urgermanska *swihoniz, och suetidi är en latinisering av *switheud (jämför Svitjod). Båda namnen syftar alltså på svearna.

År 376 bad den visigotiske hövdingen Fritigern om att få bosätta sig söder om nedre Donau på grund av hunnernas expansion. Fritigern och hans män fick mark och statligt stöd mot att de gjorde krigstjänst. Det hela urartade till en massflykt över Donau och de romerska ämbetsmännen förlorade kontrollen över situationen bland annat på grund av korruption och vilja att utnyttja goternas svåra situation. Valens gick i fält mot visigoterna ledda av Fritigern och 9 augusti 378 ägde slaget vid Adrianopel rum där Valens inte väntade in brorsonen Gratianus som var på väg till undsättning. Romarriket led en förkrossande förlust och Valens stupade.

I äldre svensk historieskrivning förekommer allmänt uppfattningen att järnålderns götar i någon mening skulle vara identiska med goterna på kontinenten. Ända sedan senantiken hade goterna kopplats samman med den yttersta norden. Sammankopplingen fortsatte sedan att användas i kyrkliga sammanhang från Sveriges kristnande och framåt. Den framhölls första gången av en svensk företrädare i ett officiellt sammanhang i och med Nils Ragvaldssons tal vid kyrkomötet i Basel. Från denna tidpunkt och in på 1800-talet betonades detta för att skänka Sverige en mera lysande historia (se göticism).