Grymta Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet grymta

1. Hanen kallas rackelhane och honan rackelhöna. "Rackel" är ett föråldrat svenskt ord för att grymta, harkla sig eller rossla och refererar till fågelns karakteristiska grymtande, rapande, rosslande läte. I skrift förekommer namnet "rackelhane" redan 1744, då Göran Adolf von Rutenschiöld beskriver fågeln i Kungliga Svenska Vetenskapsakademiens handlingar, där han menar att den kallas så i Småland och Västergötland. 1751 översatte Abraham Gotthelf Kästner texten till tyska varför den på tyska kallas rackelhuhn, rackelhenne och rackelhahn. (källa)
2. Stormsvalan placerar sitt bo i sprickor och bohålor. Den lägger ett vitt ägg per häckningssäsong, vanligtvis direkt på marken. Föräldrarna delar på den långa ruvningstiden och efter kläckningen tar båda föräldrar hand om ungen. Den är en långflyttare som främst tillbringar norra halvklotets vinter främst utanför Sydafrikas kust. Stormsvalan lever strikt pelagiskt utanför häckningssäsong. Dess föda består av småfisk, bläckfisk och zooplankton, som de ofta fångar trippande på havsytan och den kan lokalisera oljig flytande föda utifrån lukt. Födan omvandlas i fågelns mage till en oljig orange vätska som den spyr upp när för att mata ungen. Även om den vanligtvis är tyst till sjöss, har stormsvalan ett grymtande läte som paret yttrar under parningssäsongen och hanen har en purrande sång som hörs från boplatsen. (källa)
3. Att svenskarna under katolsk tid firade karnevalen/fastlagen med utklädningsupptåg vittnade Olaus Magnus, som i sin "Historia om de nordiska folken" beskrev hur olika yrkesmän därvid maskerade sig allt efter sin hantering: fiskare i nät, slaktare med oxhuvuden "och härmande dessa djurs läten eller grymtande som svin". Denna anknytning till skråna motsvarade förhållandena på kontinenten, där utvecklingen från mera familjära fastlagsfester inom ramen för skrån och gillen till 1800- och 1900-talens påkostade "kommunala" karnevalståg med "Prins Karneval" i täten i hög grad gynnades av skrånas avveckling efter franska revolutionen. (källa)
4. Den adulta lunnefågeln är mellan 28 och 34 cm lång, med ett vingspann på 50–60 cm och en kompakt byggd kropp. Den är svartfärgad på ovansidan, vit på undersidan med ett brett svart band om halsen. Vingarna är svarta på ovansidan och grå på undersidan. Huvudets sidor och strupen är ljust askgrå och den har en mörkt blågrå triangelformad fläck över ögat som tillsammans med ett längre streck bakom ögat ger den en uppsyn som en ledset sminkad clown. Den har en mycket stor papegojliknande näbb med konvexa näbbfåror som sträcker sig bakåt och den är blå, gul och röd. I mungipan har den en rund gul fläck. Benen är orangea. Den vuxna fågeln är om vintern mörkt gråtonad i ansiktet och näbben är mörkare och mindre. Juvenilerna har en mycket smalare näbb som saknar fåror och ansiktet är mörkt grått och kan misstas för en alkekung (Alle) i vinterdräkt. Lätet är ett dovt, grymtande "arr-uh" eller liknande och brukar höras från boplatsen. (källa)
5. Lätena återges i engelsk litteratur som ett ljust och tunt "jeweeep" från hanen och från uppskrämd hona, ett genomträngande och grymtande "ooEEK". (källa)
6. Arten beskrevs första gången taxonomiskt 1766 under det vetenskapliga namnet Bos grunniens ("grymtande oxe") av Carl von Linné men han utgick då ifrån den domesticerade formen varför det vetenskapliga namnet Bos mutus ("stum oxe") som Przewalski myntade 1883, vanligtvis används för den vilda formen, och 2003 beslutade International Commission on Zoological Nomenclature (ICZN) att så ska vara fallet. Trots detta väljer vissa auktoriteter att beskriva den vilda populationen som underarten Bos grunniens mutus. (källa)
7. Djuren kommunicerar med varandra genom skrik, väsande, grymtande, snörvlande och fågellikt kvittrande. De kan också kröka rygg, resa sig på bakbenen samtidigt som de klöser med framtassarna och genom huvudrörelser. (källa)