Grågrön Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet grågrön

1. Grönsiskan är en liten fink som mäter 12–13 cm, har ett vingspann på 20–23 cm och en vikt på ungefär 12 gram. Den har en kort, konformad och spetsig liten näbb. Stjärten är kort och kluven. Den adulta hanen är grön på ryggen och bröstet med gulgrön vingovansida med kraftiga svarta partier. Buken och undergrumpen är grågrön med svart vattring. Den har en svart strupfläck och hjässa. Den adulta honan och juveniler saknar dessa svarta partier och är överlag mer anonyma med ljust grågrön dräkt med mörk vattring. Dock uppvisar grönsiskan, på ovansidan vingen, i alla dräkter två ljust gulgröna vingband omgärdat av svarta partier, ljusgrön övergump, och den mörka stjärtbasens ytterkanter har också var sitt ljust gulgrönt parti. (källa)
2. Gråsej (Pollachius virens) eller enbart sej är en stor, kraftig fiskart i ordningen torskartade fiskar (Gadiformes). Den liknar torsken men saknar skäggtöm. Gråsejen har tre ryggfenor och två analfenor. Ryggen är olivgrön eller grågrön, med något ljusare sidor och silvergrå buk. Underkäken är längre än överkäken och fisken har en rät sidolinje och en djupt inskuren stjärtfena. (källa)
3. Gråvide (Salix cinerea) är oftast en stor buske, vanlig dels på fuktiga ängar, dels på stränder, ofta i täta snår. Dess unga kvistar har korta, täta och sammetslika hår. Bladen är smala, vanligen bredast ovan mitten. Ofta är också bladen något gråludna på översidan, vilket gör att hela växten får en matt, grågrön färgton. (källa)
4. Gulärlan är till formen ganska lik sädesärlan och precis som sina släktingar vickar den ofta på den långa stjärten, som dock är den kortaste hos de europeiska ärlorna. Den mäter 15–16 cm på längden enligt Svensson et al. 2009, medan Brazil 2009 uppger 16–18 cm och väger11,2–26,4 gram. Den adulta hanen har i stora drag en olivfärgad till grågrön ovansida och gul undersida. Ryggen, vingpennornas kanter, underkropp och undre stjärttäckare är gula. Stjärtpennorna är svarta och vingpennorna olivfärgade. Honans färger är mattare och ryggsidan mera gråaktig än hanens. Även hanen blir under hösten mörkare. Juvenilen är mindre kontrastrik med en generellt brunare ovansida och ljusare och mindre gul undersida. (källa)
5. Härmsångaren är en medelstor sångare som mäter 12-13,5 cm och väger 14-20 gram. Den har ganska stort huvud, långa vingar och ganska kort, tvärt avskuren stjärt. Könen är lika tecknade med grågrön ovansida och jämnt ljusgul undersida. Den har blygrå ben och lång bredbasig näbb med orange undre och grå övre näbbhalva. Härmsångaren är till utseendet mycket lik polyglottsångaren som ersätter dess utbredningsområde i sydvästra Europa. Förutom skillnader i sång har härmsångaren mycket längre handpenneprojektion (lika lång som tertiallängden), tydligt ljuskantade armpennor som skapar en ljus vingspegel på den hoplagda vingen och polyglottsångaren har brunaktiga eller gråbruna ben. Juvenilen om hösten har en något ljusare fjäderdräkt. (källa)
6. Koppartak är ett tak belagt med kopparplåt. Plåten har från början den rena kopparns rödbruna färg men får av luftens inverkan en grågrön ton av ärg. Denna oxid består normalt sett av två skikt. Ett inre skikt kuprit (Cu2O), som är svart, samt ett yttre skikt som kan bestå av två olika oxider. Om luften är fri från salt består taket av enbart av brokantit (Cu4(OH)6SO4), som är grön. Innehåller luften salt består det yttre skiktet helt eller delvis av atakamit (Cu2(OH)3Cl) som också den är grön. (källa)
7. Krollsplint framställs genom att bladfibrerna torkas, rensas och "spinns" (hopvrids till flätor) i likhet med tagel, eller packas i balar för transport. Algeriet var en stor producent. Krollsplint är till färgen brunaktigt grågrön. Krollsplint som inte är desinficerad innehåller ofta kvalster, som riskerade att spridas som ohyra i bostäder där krollsplint förekom i möblerna. (källa)
8. Unga ännu inte fruktbärande plantor och vildskott har ofta långa tornar. Knopparna är kägelformade, bruna och hårlösa. Blomsterknopparna sitter på vridna kortskott och är mer avrundade. Bladen har längre stjälkar än äpple och är runda till elliptiska med en fint sågtandad kant och ganska kort spets. Översidan är blankt mörkgrön, men undersidan är ljust grågrön. Blommorna är samlade i flockar och är vita med svag doft och blommar i maj. Ståndarknapparna är klart röda. (källa)
9. Boet brukar ligga lågt och byggs av honan, gärna i stamklykan på en knotig fjällbjörk, intill stammen på en låg och tät unggran eller på en stubbe. Som bomaterial används fina kvistar, gräs, mossa och liknande växtdelar, som "bakas" ihop med lera eller jord i botten. Insidan av själva boskålen brukar fodras med finare grässtrån. De sex till sju äggen är tätt brunfläckade på grågrön botten. I Mellansverige läggs äggen i maj, men andrakullar under juli förekommer ofta. Hanen och honan turas om att ruva i cirka nio till elva dagar och lika länge stannar ungarna i boet. De matas av båda föräldrarna i ytterligare nio till elva dagar. (källa)
10. Sandvitan har örtstånd och skidor av grågrön, stundom till och med vitgrå färgton. Denna färg förorsakas av ett tätt överdrag av stjärnhår, ett slags hårighet, som inte är ovanlig inom de korsblommiga växterna hos de arter, som växer på vare sig mycket heta eller starkt blåsiga platser. Genom dessa hårbildningar håller växten kvar under längre tid regn och dagg och fördelar vattendropparna till ett jämnt vattenlager över sin yta. Dessutom bidrar en dylik ytbeklädnad sannolikt att dämpa växtens vattenavdunstning under torr väderlek (jämför till exempel hedblomstret) och är slutligen genom sin ljusa färg ett skydd mot stark solbelysning. (källa)