Vad betyder och hur uttalas hjältedyrkan
Hjältedyrkan uttalas hjälte|dyrk|an.
Ordformer och varianter av hjältedyrkan
Singular
- hjältedyrkan
- obestämd grundform
- hjältedyrkans
- obestämd genitiv
- hjältedyrkan
- bestämd grundform
- hjältedyrkans
- bestämd genitiv
Hjältedyrkan är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet hjältedyrkan
På engelska finns uttrycket belagt från 1820-talet, men engelskspråkiga citatsamlingar brukar ange att den förste som använde fjärde ståndet som beskrivning på pressen var Edmund Burke. Detta grundar sig på vad Thomas Carlyle skrev i boken Om hjältar, hjältedyrkan och hjältebragder i historien (1841).
Åren 1837–1840 gav han en rad föreläsningar, bland annat Om hjältar och hjältedyrkan. Han skrev även flera pamfletter, såsom Letters and Speeches of Cromwell (1845), där han angrep liberalismen.
Vid tiden då Gloriana slutfördes utbröt det i den engelska musikpressen något som kan liknas vid ett krig angående Britten. Musikjournalisten Donald Mitchell hade sedan 1949 tillsammans med Hans Keller varit redaktörer för tidskriften Music Survey. Vårnumret för 1950 var en Brittenutgåva i syfte att korrigera de kritiska attityderna mot Britten som rådde då. Författarna ansåg att kritiken var obefogad och fördomsfull, till och med den positiva kritiken ansågs dåligt informerad. Resultatet blev ett symposium om Britten som gavs ut i bokform med artiklar skrivna av Pears, Harewood, Erwin Stein, Lennox Berkeley, Arthur Oldham, Norman Del Mar, George Malcolm, Paul Hamburger, Boyd Neel, John Chissell, Georges Auric, William Mann, Hans Redlich, Eric Walter White och Imogen Holst. Boken utkom 1952: Benjamin Britten: a commentary on his works by a group of specialists. Kritiken mot boken lät inte vänta på sig och fokuserade på att boken var underdånig och att bidragen var av den okritiska sorten från beundrande lärjungar. Andra talade om "osammanhängande svada", "hjältedyrkan" och att de avfärdade all kritik mot Britten såsom förringande vilket bara motverkade deras syfte. Boken snuddar också farligt nära den hjältedyrkan den anklagades för. I Kellers essä The Musical Character likställer han Britten med Mozart.
