Vad betyder och hur uttalas högkyrklig
Högkyrklig uttalas hög|kyrk|lig -t -a.
Ordformer och varianter av högkyrklig
Högkyrklig är ett adjektiv
Adjektiv är en ordklass. Orden i denna ordklass anger egenskaper som stor eller grön, eller tillstånd som stängd eller öppen. Adjektiv talar om hur någonting annat (ofta ett substantiv) är eller uppfattas, till exempel "en fin bil". En vanlig minnesramsa (som även finns i många andra varianter) är: ”Adjektiven sedan lär, hurudana tingen är, till exempel sur och tvär.” Själva ordet "adjektiv" kommer av latinets adjectivum (av adjicere, tillägga).
Hur används ordet högkyrklig
Bland historiskt betydelsefulla förgrundsgestalter inom svensk lågkyrklighet kan nämnas C.O. Rosenius och Lina Sandell. Begreppet lågkyrklig har formulerats som motsats till begreppet högkyrklig. Medan högkyrkligheten särskilt betonar sakramenten, liturgin, ämbetet och kyrkans tradition betonar lågkyrkligheten de enskilda församlingsmedlemmarnas roll och deras möjlighet och ansvar att forma sitt religionsutövande. Kyrkan anses bli till genom enskilda människors omvändelseupplevelser och fria associationsrätt, inte genom Guds handlande genom nådemedlen. Motsvarande inriktningar finns även inom kyrkor i andra länder än Sverige till exempel den anglikanska.
Oxfordrörelsen (1833 - 1845) var en högkyrklig rörelse som startades av kretsen runt John Henry Newman.
Gerda Wegener föddes i en konservativ, högkyrklig prästfamilj som dotter och enda överlevande av fyra födda barn till Ove Emil Gottlieb och Justine Østerberg. Hon växte upp i Hammelev utanför Grenå och Hobro. Hon fick som ung undervisning av målaren och läraren på Randers Tekniske Skole Viggo Simesen. Efter genomgången skolgång på Hobro Private Realskole flyttade hon till Köpenhamn 1902 för att studera på Julie Meldahls och Charlotte Sodes tecknare- och målarskola, och därefter till 1907 på Det Kongelige Danske Kunstakademi. Hon gifte sig 1904 med studiekamraten Einar Wegener Åren 1904-1909 ställde hon ut bland annat på höstutställningen på Charlottenborg.
Perceval var juridisk rådgivare åt prinsessan av Wales och försvarade med framgång hennes vandel vid den beryktade undersökningen 1806, ådrog sig därigenom prinsens hat, men åtnjöt alltjämt i hög grad i Georg III:s förtroende. Han bidrog kraftigt genom ett tal mot katolikernas emancipation till ministären Grenvilles fall (1807), ingick som finansminister (april samma år) i Portlands ministär och blev vid dennes avgång själv premiärminister (oktober 1809) med bibehållande av finansministerposten. Perceval följde som statsman traditionerna från Pitt och Georg III. Hans politik var starkt aristokratisk och högkyrklig samt mycket energisk vid fullföljandet av kriget mot Napoleon. Som parlamentstalare var han sakrik och slagfärdig.
Denison var inblandad i en rad teologiska och kyrkopolitiska strider, och företrädde en utpräglad högkyrklig ståndpunkt och motarbetade såväl den moderna teologin som alla krav på en från kyrkan skild undervisning. Denison var även en ivrig ritualist.
