Hittade 3 varianter av ordet imperativ.
Vad betyder och hur uttalas imperativ
Imperativ uttalas im|per|at|iv [im´p-] -en -er.
Imperativ betyder (språkv.) uppmaningsform.
Ordformer och varianter av imperativ
Singular
- imperativ obestämd grundfor
- imperativ obestämd grundform
- imperativs
- obestämd genitiv
- imperativen
- bestämd grundform
- imperativens
- bestämd genitiv
Plural
- imperativer
- obestämd grundform
- imperativers
- obestämd genitiv
- imperativerna
- bestämd grundform
- imperativernas
- bestämd genitiv
Imperativ är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Vad betyder och hur uttalas imperativ
Imperativ uttalas im|per|at|iv [im´p-] -et; pl. imperativ.
Imperativ betyder (filos.) handlingsnorm i form av bud.
Ordformer och varianter av imperativ
Singular
- imperativ obestämd grundfor
- imperativ obestämd grundform
- imperativs
- obestämd genitiv
- imperativet
- bestämd grundform
- imperativets
- bestämd genitiv
Plural
- imperativ obestämd grundfor
- imperativ obestämd grundform
- imperativs
- obestämd genitiv
- imperativen
- bestämd grundform
- imperativens
- bestämd genitiv
Vad betyder och hur uttalas imperativ
Imperativ uttalas im|per|at|iv [im´p-] -t -a.
Imperativ betyder imperativt mandat innebärande bundenhet att verka el. rösta enl. valmanskårens uppfattning.
Ordformer och varianter av imperativ
Imperativ är ett adjektiv
Adjektiv är en ordklass. Orden i denna ordklass anger egenskaper som stor eller grön, eller tillstånd som stängd eller öppen. Adjektiv talar om hur någonting annat (ofta ett substantiv) är eller uppfattas, till exempel "en fin bil". En vanlig minnesramsa (som även finns i många andra varianter) är: ”Adjektiven sedan lär, hurudana tingen är, till exempel sur och tvär.” Själva ordet "adjektiv" kommer av latinets adjectivum (av adjicere, tillägga).
Hur används ordet imperativ
I äldre svenska texter kan man stöta på personböjningssuffix också på imperativen. Suffixet -om markerade första person plural, det vill säga att uppmaningen riktade sig till en grupp individer i vilken talaren inkluderade sig själv. Former som sjungom och väntom betydde alltså vad som i dag kan uttryckas som 'Låt oss sjunga!' respektive 'Låt oss vänta!'. Ändelsen -en var livskraftig längre och markerade andra person plural, det vill säga en uppmaning till flera individer, där talaren inte inkluderade sig själv bland de uppmanade. Här används i dag samma form som för singulära subjekt. Det sammanhang i vilket en imperativfras yttras får nu förtälja om uppmaningen riktar sig till en eller flera. I ännu äldre svenska var ändelsen för imperativ andra person plural -er, till exempel sjunger, vänter (sjungen och vänten var däremot presens indikativ-ändelser). Detta levde kvar i bibelöversättningar till och med 1917 års kyrkobibel.
Imperativ på Engelska
- imperative
