Interventionsrätt Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet interventionsrätt

1. Åren 1955–1957 var Macmillan finansminister och blev premiärminister 1957, då Anthony Eden avgick efter Suezkrisen. En av de mer akuta frågorna som Macmillian ställdes inför var Cypernfrågan, indirekt påverkad av krisen i Suez, men även av ett gerillakrig som fördes av EOKA. Macmillian utarbetade planen som utmynnade i Zürichavtalet. Det gav Cypern självständighet efter århundraden som utländsk besittning, de senare årtiondena som kronkoloni. Han undertecknade avtalet i London tillsammans med de båda andra pretendenterna om ön, Turkiet under Adnan Menderes och Grekland under Konstantin Karamanlis. Enligt det ingångna avtalet fick Storbritannien behålla två suveräna militärbaser på Cypern, Dhekelia och Akrotiri, vilka de ännu besitter, och fick, liksom Turkiet och Grekland, militär interventionsrätt på hela ön. (källa)
2. Snart därefter tillfrisknade Augustus, och han gjorde då avkall på sitt konsulat. Fastän han hade avgått som konsul, kvarhöll han sitt konsulära imperium, vilket föranledde en andra uppgörelse mellan honom och senaten. Detta var ett smart drag av Augustus, genom att stiga ner som en av två konsuler gav detta karriärmedvetna senatorer en bättre chans att nå den positionen medan han själv kunde "utöva ett vidare patronage inom senaten." Augustus hade inte längre någon officiell position att regera staten, men samtidigt var hans auktoritet över de romerska provinserna oförändrad i och med att han blev prokonsul. Som tidigare konsul hade han interventionsrätt när han såg det nödvändigt, i fråga om affärer med de prokonsuler som senaten utsåg. Som prokonsul ville inte Augustus att denna makt över de provinsiella guvernörerna skulle tas ifrån honom, så imperium proconsulare maius, eller "makten över prokonsulerna" erkändes Augustus av senaten. (källa)
3. Trots att Cypern inte tillhört Grekland (Bysantinska riket) sedan Rickard Lejonhjärtas dagar fanns det från 1925 en betydelsefull panhellensk rörelse för enosis, att ena Cypern med Grekland bland den grekiska befolkningen på ön. Ledare för denna strömning var i första hand företrädare för Grekisk-ortodoxa kyrkan. En inofficiell folkomröstning 1950, genomförd av kyrkan och kommunisterna, visade att 96 procent av grekcyprioterna önskade enosis. Motståndet mot Storbritannien och det turkiska inflytandet kulminerade 1955 med att EOKA inledde ett gerillakrig, ledd av Georg Grivas, vilket fick Storbritannien att 1956 deportera ärkebiskop Makarios III, vilken givit EOKA sitt stöd utan att dock själv vara direkt involverad. 1959 fick han återvända i utbyte mot att han accepterade en kompromiss: självständighet för Cypern (från Brittiska imperiet) och övergivande av tanken på enosis. När självständighet utropades 1960 valdes Makarios till landets president, men landet var djupt sårat av de föregående årens etniska konflikter och politiska intriger som Akritasplanen. Man beslöt att Storbritannien, Grekland och Turkiet skulle agera skyddsmakter åt Cypern, bland annat genom att säkerställa den politiska balansen i parlamentet och regeringen, och länderna fick militär interventionsrätt. Med anledning av detta behöll Storbritannien två suveräna baser på ön, Akrotiri och Dhekelia. (källa)
4. I författningen reglerades även Cyperns förhållande till Storbritannien, Grekland och Turkiet. Storbritannien fick behålla två suveräna baser på ön, Dhekelia och Akrotiri, Grekland fick ha 950 militärer placerade där, och Turkiet 650 militärer. Länderna fick därmed militär interventionsrätt, var för sig och gemensamt. (källa)