Interventionspolitik Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet interventionspolitik

1. Shore blev 1792 baronet (sir John Shore) och var 1793–1798 generalguvernör över Indien. Som sådan förde han en rätt eftergivande non-interventionspolitik. Shore blev 1798 upphöjd till irländsk peer som baron Teignmouth. Han tillhörde efter sin hemkomst till England kontrollrådet för Indien 1807–1828 samt var Brittiska och utländska bibelsällskapets förste president. En levnadsteckning över lord Teignmouth utgavs 1843 av hans son. (källa)
2. Vid faderns död ärvde Wellesley släktgodsen och titeln earl av Mornington. Han invaldes 1784 i brittiska underhuset och slöt sig där nära till Pitt, som 1793 gjorde honom till ledamot av Board of Control (uppsiktsnämnden över Ostindiska kompaniets förvaltning av indiska ärenden), Wellesley blev 1797 guvernör i Madras och samma år generalguvernör över kompaniets indiska besittningar. Han tillträdde sitt ämbete, fast besluten att befästa Clives och Warren Hastings verk mot de franska försöken att i södra Indien grundlägga ett stort, med det brittiska rivaliserande välde. Till en början förmådde han 1798 nizamen av Hyderabad att avskeda sina franska legotrupper, och därpå anföll han (februari 1799) den med fransmännen förbundne sultan Tippo Sahib av Mysore, stormade (4 maj samma år) dennes huvudstad Seringapatam, varvid Tippo stupade, och erövrade hela hans rike. Mysore överlät han till ättlingen av en äldre hinduisk dynasti där, dock först emot stora landavträdelser till kompaniet och nizamen. Segerlönen blev Wellesleys upphöjelse till (irländsk) markis. Även på andra håll drev Wellesley en konsekvent interventionspolitik, sålunda införde han faktisk kompanistyrelse i Tanjore, Surat och Karnatik samt tvang (genom sin bror Henry Wellesley nawaben av Oudh att utlova bättre styrelse och låta kompaniet mot landförvärv delvis överta hans rikes försvar. (källa)
3. Efter Erik Menveds död 1319 valdes han till kung 1320, men måste underteckna en handfästning, som band honom vid de väljande stormännens medgivande i alla viktigare regeringshandlingar. Då han upptog sin bror Eriks tyska interventionspolitik utan slutgiltig framgång och pålade hårda skatter, reste sig stormännen och förjagade honom med hjälp av de holsteinska grevarna Gerhard och Johan 1326. (källa)
4. Aberdeen graduerades i Cambridge 1804 och gjorde vidsträckta resor bland annat i Grekland. Han stiftade det endast för greklandsfarare avsedda Athenian Society och författade flera arbeten rörande den grekiska antiken. År 1806 invaldes han av de skotska lorderna i överhuset och där slöt han sig till torypartiet. Som sändebud i Österrike 1813 slöt han Teplitz-traktaten, varigenom denna makt deltog i koalitionen mot Napoleon I. År 1814 var han en av Storbritanniens representanter vid kongressen i Châtillon och fredsförhandlingarna i Paris samt belönades med engelsk peervärdighet (viscount Gordon). I lord Wellingtons ministär 1828–1830 var George Hamilton Gordon Aberdeen först kansler för hertigdömet Lancaster, sedan utrikesminister och följde därvid non-interventionspolitiken. Han var krigs- och kolonialminister i Robert Peels ministär 1834–1835 och igen utrikesminister i dennes kabinett 1841–1846 och gick med Peel över till en liberalare politik. (källa)