Järnplåt synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas järnplåt

Järnplåt uttalas järn|plåt.

Ordformer och varianter av järnplåt

Järnplåt är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet järnplåt

Förr användes uteslutande klockor av murverk eller betong, nedsänkta i marken, men senare användes mest kar av järnplåt, byggda halvt om halvt ovan jord. Klockan, som består av järnplåt, neddoppar i klockkaret. Då klockan är tom vilar dess underkant på botten av klockkaret. Vid mindre klockor är klockan utförd i ett stycke, vid större i flera delar, så kallade lyft. Klockor med en rymd av ända till 400 000 kubikmeter finns utförda med 6 lyft. Då gasen leds in i en sådan så kallad teleskopisk klocka, lyfts först den inre delen. När den är uppe, griper den ringformiga rännan, fickan, på dess undre kant i en motsvarande ring på det andra lyftets övre kant, varefter det andra lyftet börjar gå i höjden och så vidare. Tätningen mellan de olika lyften åstadkoms genom det vatten, som medföres i lyftens fickor. För att klockan skall lyfta sig jämnt över hela omkretsen, måste den styras med rullar, som ligger an mot ledarställningen. Från början var det vanligt att bygga in klockorna i hus, då man fruktade att vätskespärren skulle frysa vid kyla, men sedan effektiva uppvärmningsanordningar togs fram användes vanligen öppna klockor, det vill säga ej inbyggda. Två inbyggda gasklockor, ritade av Ferdinand Boberg, finns vid Stockholms gasverk men är ej i drift.

Man anser att hillebarden i Europa under 1200-talet utvecklats ur skäggyxan. Yxbladet gjordes bredare nedåt och dess övre del utbildades till en stötklinga. De äldsta hillebarderna var huvudsakligen huggvapen även om de också kunde användas till att stöta med. Det var ett "fruktansvärt vapen med vilka schweizarna klöv även de bäst utrustade motståndare som med en rakkniv och högg dem i stycken" enligt en samtida krönikör i början av 1300-talet. Senare under detta sekel när rustningarna nära nog helt kom att bestå av järnplåt och huggen inte längre blev så verksamma förbättrades i stället stötförmågan hos vapnet genom utformningen av stötklingan. Man försåg även vapnet baktill med en horisontellt utstående pik som användes av vapnets bärare, hillebardjären, till att hugga med och till att dra ned ryttaren av hästen. Under 1400- och 1500-talen utvecklades hillebarden i en mängd olika varianter påverkade dels av motståndarens skyddsvapen, dels av de olika tidernas stridssätt.