Kallmura Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet kallmura

1. Ramunderborgen är en fornborg i Norrköpings kommun. Fornborgen ligger på Borgberget som är Vikbolandets högsta berg (cirka 93 m ö.h.) Borgen tillhör fastlandets absolut största och mäter cirka 500 × 200m. Ramunderborgens kallmurade stenvallar är sammanlagt 660 meter långa, men borgen befästes till större delen av Borgbergets naturliga stup. Det råder delade meningar om borgen var en tillflyktsborg som användes vid oroliga tider eller om den hade fast boende befolkning, men den anlades troligen under folkvandringstiden. I anslutning till Borgberget finns även stora gravrösen som anses vara cirka 1000 år äldre än fornborgen. Fornborgen kan nås till fots från Söderköping via en naturled över Ramunderberget. Det går också komma nära Borgberget bilvägen. (källa)
2. En megalitgrav har alltid en stenbyggd kammare, ofta av markfasta och resta stenar men för några få typer kan kammaren vara byggd av enbart eller delvis av kallmurade väggar. Taket består i regel av ett eller flera större stenblock, men i en del fall kan väggarna övergå i en kallmurad välvd kupol. De allra flesta typerna har en öppning samt ofta ett förrum eller en gång in till kammaren. Inte sällan är kammaren omgiven av en jordhög eller ett stenröse, vars omfattning kan variera kraftigt. I samband med sekundär användning var det inte heller ovanligt att högen byggdes på. Trots den relativt enkla konstruktionen kan man urskilja ett flertal detaljer i konstruktionen som ofta återkommer inom vissa typer. Hit hör för svensk del exempelvis kallmur mellan väggstenar, tröskelsten och karmsten i gången, skiljeväggar och sektionsindelningar i kammaren och nyckelsten vid kammaröppningen. (källa)
3. Flera olika typer av blästerugnar har förekommit i Sverige. Under järnålder och tidig medeltid var en nedgrävd, lerinfodrad schaktugn med hand- eller fotdriven bälg den vanligaste. Senare kom ugnarna ofta att kallmuras. Blästerugnar var vanliga från yngre järnålder till äldre medeltid. Deras utbredning var främst knuten till naturlig tillgång på malm (exempelvis i vissa delar av Bergslagen). I inre Nordsverige användes blästerugnar ännu i senare tid. (källa)
4. Under benämningen stengärde (eller stengärdsgård) är kallmurar av sten vanliga i södra Sveriges jordbrukslandskap. De används för att hägna in djur och markera tomtgränser. Ofta användes röjningssten från åkrarna. Det har även hittats runstenar som byggmaterial, till exempel Källstorpstenen och Bjäresjöstenen 2. De äldre murarna kallas för hackerören, vilket dokumenterades av Carl von Linné 1749. De började uppföras under bronsåldern. (källa)
5. I Sverige har lösa stenar, företrädesvis av granit, sedan stenåldern använts i stensträngar, kallmurar, gravhögar, gånggrifter, domarringar, skeppssättningar och som runstenar. Nästan alla runstenar är naturliga granitblock. Huggen sten och stenbrott verkar däremot inte ha förekommit på Sveriges fastland före 1000-talet, med undantag av bildstenar på Gotland. Från 1000-talet finns hällkistor i huggen kalksten. (källa)
6. Borgar i äldre tider, så kallade fornborgar, bestod mest av naturliga försvaranordningar, branta klippor, befästa med spärrvallar på lättforcerade ställen. Borgarna kunde vara byggda som vallborgar, ibland med dubblerade vallar. Fornborgarna kunde också vara konstruerade med höga kallmurar, troligen krönta av palissadverk av trä. (källa)
7. Gråsten är en vanlig benämning på kristalliniska bergarter med gråaktig färg, till exempel granit och gnejs. Gråstensmurverk är bearbetad gråsten, i form av större block, som förr ofta användes som byggnadsmaterial. Det användes speciellt i fundament och socklar, ibland lagda på varandra utan murbruk (så kallade kallmurade väggar), med eller utan sammanhållning av smidda ankarjärn. (källa)
8. Fångstgropar tycks ha varit vanligt förekommande i norra Sverige, men mindre vanliga i södra delen av landet. Norr om Dalälven finns cirka 30 000 fångstgropar registrerade. Fångstgropar för varg brukades mest i södra delen av Sverige. Dessa hade en diameter på 5–10 meter och väggarna var ofta kallmurade för att försvåra för vargen att komma upp. (källa)
9. De flesta av fornborgarna är högt belägna i bergig terräng och avgränsas med branta stup på en eller flera sidor, medan de mer åtkomliga sidorna fått kallmurade stenvallar som kan ha varit förstärkta med träpalissader. Ibland finns inom borgens perimeter lämningar efter husgrunder. I vallarna syns i regel tydliga öppningar som varit portar. Om de ligger utmed viktiga farleder, vägar och vattendrag har de sannolikt fungerat som bevakningsvärn och försvarsanläggningar. Dessa strategiskt mer välplacerade borgar har varit uppbyggda med kraftigare vallar och har fungerat som befästa skansar. Borgar som däremot varit svagt befästa och ligger isolerade har troligen varit tillflyktsorter i krig och orostider och vissa har även haft inslag av kult. Fornborgar förekommer även i plan terräng och har då en rundad form, som till exempel på Öland och Gotland. Dessa har varit permanent bebodda bygdeborgar med byggnader och indelade kvarter. (källa)
10. Kvarnholmsbron kompletterades den 15 oktober 1932 med ytterligare en bro ovanför den gamla. Dubbelbron kom att räknas till Sveriges första i sitt slag. Den övre körbanan ledde upp till den nya bostadsbebyggelsen vid Tre kronors väg (dåvarande Övre Kvarnvägen) medan den nedre svarade för förbindelsen med de norra delarna av ön mot Stockholms inlopp. Öns brofäste för den övre vägbanan fick omsorgsfullt kallmurade sidor av granitblock som finns kvar än idag. (källa)