Vad betyder och hur uttalas kartera
Kartera uttalas kart|era -de.
Kartera betyder kartlägga och (post.) införa assurerad försändelse på förteckning.
Ordformer och varianter av kartera
Aktiv
- kartera
- infinitiv
- karterar
- presens
- karterade
- preteritum
- karterat
- supinum
- karterande
- presens particip
- kartera
- imperativ
Passiv
- karteras
- infinitiv
- karteras
- presens
- karterades
- preteritum
- karterats
- supinum
Perfekt particip
- karterad en
- ~ + subst.
- karterat ett
- ~ + subst.
- karterade den/det/de
- ~ + subst.
Kartera är ett verb
Verb (av lat. verbum, ord), ordklass som innefattar ord som uttrycker handlingar, skeenden, processer, tillstånd och liknande. En vanlig minnesramsa, som även finns i många andra varianter, är Verb är någonting man gör, cyklar, tutar, springer, kör. Exempel på verb är redigera, skriva, åldras, må, trivas, sjunga, ljuga. Eller helt enkelt ord man kan sätta att framför.
Hur används ordet kartera
1982 genomförde Leif Engh vid den naturgeografiska institutionen vid Lunds universitet en undersökning om vattenletning med olika metoder. Området som undersöktes var Lummelundgrottorna på Gotland, som karterats av Engh och där det underjordiska rinnande vattnet finns på väl avgränsade områden. De använda metoderna var dels fysikaliska (slingram, VLF och georadar), dels 30 personer som sökte med slagruta. Enligt rapporten hade en tredjedel av slagrutegångarna statistiskt signifikanta resultat, och slagrutan angavs som den mest effektiva av de testade metoderna. Undersökningen har dock kritiserats för att inte vara dubbelblind. På grund av fel i de medföljande kartorna går det heller inte att avgöra var slagrutesökarna fick sina utslag i förhållande till de underjordiska gångarna.
Ett ekosystem inom en vald ekotopindelning är inte homogen i absolut bemärkelse. Inom ramen för val av karteringsmetod och taxonomi får väljas ett arbetssätt som ger ekotoper som är tillräckligt homogena utifrån syftet med kartläggningen. Val av storlek på karterade ytor, av den taxonomiska indelningen, av beskrivningen av de över tiden föränderliga processerna i ekosystemen görs utifrån en eller flera av dessa faktorer.
Fjärde kapitlet i TFA beskriver noggrant hur man karterar storskaliga kartor. Här tas upp kartans rättsliga betydelse, hur man väljer skala beroende på vad man skall mäta och kartera, hur man upprättar ett kartverk med avseende på bladindelning och format på kartorna. Även materiel och utförande i karteringen berörs med tanke på arkivvärdigheten och mätnoggrannheten.
Mellan åren 1877 och 1880 hade nämligen också Kebnekaiseområdet i detalj karterats av Gustaf Wilhelm Bucht. von Vegesack sände till Rabot en kopia av den av norrbottenskartografernas i detalj upprättade konceptkarta över Kebnekaiseområdet där Kebnekaises sydtopp uppmätts till 7 192 fot eller 2 135 meter. Det av Kartverket stipulerade instrumentet för höjdmätning, aneroidbarometern, förutsatte för en mätning att höjderna bestegs. Med den mätmetoden uppmättes under de nämnda kartografernas expedition 20–30 fjälltoppar, men ej Kebnekaises sydtopp. De instrument som den trigonometriska mätningsmetoden krävde, bedömdes alltför osäkra för att praktiskt kunna användas under väder- och terrängförhållandena i fjällen. Vinkelmätningar, syftningar från bergstoppar gjordes för lägesbestämningar.
