Vad betyder och hur uttalas kulturfara
Kulturfara uttalas kult|ur|fara.
Ordformer och varianter av kulturfara
Singular
- kulturfara
- obestämd grundform
- kulturfaras
- obestämd genitiv
- kulturfaran
- bestämd grundform
- kulturfarans
- bestämd genitiv
Plural
- kulturfaror
- obestämd grundform
- kulturfarors
- obestämd genitiv
- kulturfarorna
- bestämd grundform
- kulturfarornas
- bestämd genitiv
Kulturfara är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet kulturfara
I skriften Svensk film - kultur eller kulturfara? gick han 1937 till storms mot den svenska filmen. I Konserthusdebatten om svensk film i Stockholm den 25 februari 1937 menade han att det mesta inom den svenska filmen var undermåligt: "...en enfaldigt andligt gods där grovheten och smaklösheten fira triumfer...".. Skriften är en tryckt version av hans inledningsanförande vid debatten.
Tjitjerin blev 1868 professor i statsrätt vid Moskvauniversitetet och var en tid stadens borgmästare, tills han blev avsatt. I strävan att förena rysk kultur med Europas andliga liv bekämpade han den revolutionära nihilismens anarkistiska tendenser, ställde sig på den sedliga frihetens grundval och såg en kulturfara i tsar Alexander III:s reaktionära politik, som borde motverkas genom ett parlamentariskt styrelsesätt. Men för detta ändamål måste den politiska bildningen höjas.
Lessing var student vid tekniska högskolan i Hannover 1908-26 och även verksam som vitter författare och publicist. Han måste på grund av en uppseendeväckande kritik från Paul von Hindenburg 1925 lämna sin docentur, och flydde efter det nationalsocialistiska maktövertagandet till Prag, där han mördades. Lessing såg i tekniken och den ensidigt formella bildningen en kulturfara, som han försökte avvärja genom hänvisning till de asiatiska folken tänkande i verk som Untergang der Erde am Geist (1916, 5:e upplagan 1926). Bland hans övriga skrifter märks Schopenhauer-Wagner-Nietzsche (1906), Studien zur Wertaxiomatik (1908, 2:a upplagan 1914) och Geschichte als Sinngebung des Sinnlosen (1920, 4:e upplagan 1927).
