Vad betyder och hur uttalas kärnkraftsavfall
Kärnkraftsavfall uttalas kärn|krafts|av|fall -et.
Ordformer och varianter av kärnkraftsavfall
Singular
- kärnkraftsavfall
- obestämd grundform
- kärnkraftsavfalls
- obestämd genitiv
- kärnkraftsavfallet
- bestämd grundform
- kärnkraftsavfallets
- bestämd genitiv
Kärnkraftsavfall är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet kärnkraftsavfall
Andra har kallat konceptet för "Rubbiatron", men det har på sistone mest refererats till som ett av "Acceleratordrivna system" (ADS). Principen går ut på att acceleratorn genom spallation förser en underkritisk reaktor med de ytterligare neutroner, som krävs för att driva acceleratorn och ge ett överskott av energi för kraftproduktion. Forskningen på ADS drivs ju framåt även av det andra starka önskemålet - att den ska leda till vidgade möjligheter att ta hand om kärnkraftsavfall genom transmutation.
Han initierade forskning inom områdena hantering av kärnkraftsavfall samt metallåtervinning, där resultat från vattenlösningskemi kom att få stort värde för hantering av viktiga frågor kring slutförvaringen av utbränt kärnbränsle samt gruvavfall. Grenthe var en betydande bidragsgivare till många publikationer i OECD/NEA:s Thermochemical Database (TDB) Project, vars syfte är att "to make available a high-quality, traceable, internally consistent and internationally recognised chemical thermodynamic database of selected elements relevant to the safety of radioactive waste repositories, providing data that are vital to support the geochemical modelling of such systems.".
Mellan 1977 och 1991 var Stripa gruva en forskningsgruva, där Svensk Kärnbränslehantering genomförde ett projekt beträffande slutförvaring av kärnkraftsavfall. Projektet, till en kostnad av 140 miljoner kronor, startade 1980 som ett samarbete inom OECD-ländernas kärnenergiorgan NEA, med Finland, Japan, Kanada, Schweiz, Storbritannien, USA och Sverige som deltagare. Studierna avsåg vattenföring i berg och om det gick att täta sprickor för att minska risk för läckage från förvaring. Efter dessa försök beslutade Schweiz att inrätta slutförvar för kärnkraftsavfall djupt i alpernas berggrund. Forskning i Sverige om förvaring fortsatte därefter i Oskarshamn.
Flera platser i Sverige bedömdes av kärnkraftindustrin och PRAV (statliga Programrådet för radioaktivt avfall) ha berggrund av sådana kvalitéer att den skulle duga för långtidslagring av kärnkraftsavfall. Detta för långtidsförvaring av uttjänat radioaktivt material, som i vissa fall har en strålningshalveringstid på tusen år. För att säkerställa detta skulle det behövas provborrningar i bergsurgrunden på bl.a. Kynnefjället.
