Lastångare Synonymer Betyder Uttal

• lastbåt

Hur används ordet lastångare

1. Varvet i Lödöse köptes 1899 på konkursauktion av Justus A. Waller. Han grundade och var huvudägare i AB Lödöse varf. Varvets första fartyg, lastångaren Karin. levererades till Wallers Rederi AB Unda 1900 och dess första fartyg i stål, skonerten Dag, levererades 1902. (källa)
2. Cawallin anställdes i en handelsbod 1845. Han blev köpman i Sundsvall 1853 och skeppsredare 1856. Han anlade 1868 Framnäs skeppsvarv vid Vifstavarv och 1877 Sjöbergs järnskeppsvarv samt mekanisk verkstad i Södertörn. Hans rederi hade kontor i Rosario de Santa Fe och rederiets lastångare bedrev sedan 1884 flodfart på Río de la Plata ända upp till Paraguay. (källa)
3. Varvet lyckades få flera statliga beställningar och anställde 1896 ingenjören Hugo Hammar som kommit hem från USA. Denne beskriver tillståndet på varvet i sina Minnen: "Den maskinella utrustningen på varvet fann jag förfärligt dålig. Jag beundrade mannarnas prestationer med dessa maskiner och fick en helt annan inställning till den svenske arbetaren..." Varvets nya ledning investerade i byggnader och maskiner. Man hittade även en marknad för trampångare och lyckades ta beställningar från svenska rederier som tidigare beställt dessa byggen i utlandet. Lindholmen satsade på kvalitet och Svenska Lloyds styrelse skrev 1902: "Styrelsen var samfäldt af den åsigt, att det högre pris, bolaget erlägger för den andra båten till fullo motsvaras av det öfverlägsna arbete, man af en prima svensk verkstad kan förvänta..." 1903 hade bolaget blivit stabilare och man skrev dessutom kontrakt med marinen på pansarfartyget Oscar II. Bland övrigt specialtonnage kan nämnas två malmtransportbåtar 1904 och 1905 för Trafik AB Grängesberg— Oxelösund, en föregångare till våra dagars bulklastfartyg. År 1906 köptes Lindholmen åter av Motala Verkstad och en bra konjunktur med flera nybyggnationer rådde fram till en försämring 1908. Emellertid fick varvet kontrakt på den ena av Statens Järnvägars tågfärjor för traden Trelleborg-Sassnitz Konung Gustaf V och två oceanlinjeångare för Rederiaktiebolaget Nordstjernan. Då tågfärjan Konung Gustaf V levererades 1910, var detta specialkonstruerade 3 000-tonfartyg, det dittills största fartygsbygget i landet. Varvets ledande ställning i 1910-talets Göteborg stärktes ytterligare, då Axel Johnsons rederiföretag Nordstjernan 1909 beställde två 6 500 tons lastångare, som skulle sättas in på rederiets nyöppnade linje på Sydamerika. Fartygen levererades 1910 (Axel Johnson) och 1911 (Annie Johnson) och var en stor teknisk framgång för varvet. (källa)
4. Den stora svårigheten vid fartygsdrift låg till en början i den bristande överensstämmelsen mellan ångturbinens och propelleraxelns ekonomiskt gynnsammaste varvtal. Ångturbinen bör helst arbeta med 2 000 - 5 000 varv per minut, medan propellerns varvtal inte bör vara högre än 80 varv per minut vid vanliga lastångare, och några få hundra varv vid mera snabbgående fartyg. Parsons såg till en början utvecklingen i en direktkoppling mellan turbin och propelleraxel. För att åstadkomma detta måste fordringarna på hög ekonomi för ångturbinen och hög propellerverkningsgrad starkt reduceras, medan det gemensamma varvtalet varken kunde passa ångturbinen eller propellern. För att i möjligaste grad minska denna olägenhet uppfann Parsons för fartyg med två eller flera propelleraxlar den så kallade seriekopplingen, det vill säga att ångan först arbetade i ångturbinen på till exempel mittaxeln, därefter i ångturbinen på babordsaxeln och slutligen i ångturbinen på styrbordsaxeln. I stället för att vid tre axlar ångan strömmade genom varje turbin parallellt så arbetade hela ångmängden genom samtliga turbiner, men i stället uppdelades tryckfallet i tre delar. Därigenom kunde de olika ångturbinerna konstrueras mera ekonomiskt för ett visst varvtal än med den vanliga anordningen. Seriekopplingen vann insteg på nästan alla under det första årtiondet byggda turbinfartygen. Den vanligaste anordningen med tre axlar var dock att ångan, sedan den arbetat i ångturbinen på mittaxeln, uppdelades i två lika strömmar, och halva ångmängden arbetade således i vardera av de båda sidoaxelturbinerna. Därigenom fick man bättre manöverfärdighet och enklare röranordningar. (källa)