Ljudfilm synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas ljudfilm

Ljudfilm uttalas ljud|film.

Ordformer och varianter av ljudfilm

Ljudfilm är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet ljudfilm

En ljudfilm eller talfilm är en film med synkroniserat ljud eller ljud som lagts på bilder, till skillnad från stumfilm. Den första kända offentliga visningen av ljudfilm skedde i Paris 1900, men det skulle ta flera årtionden innan pålitlig synkronisering blev kommersiellt användbart. Den första kommersiella visningen av filmer med helt synkroniserat ljud skedde i april 1923 i New York. Den första långfilmen som lanserades som en ljudfilm var Jazzsångaren, som släpptes i oktober 1927.

Vid tidigt 1930-tal var ljudfilmerna ett globalt fenomen. I USA hjälpte de till med att säkerställa Hollywoods position som en av världens mäktigaste kulturella/kommersiella system. I Europa (och i mindre skala på andra håll i världen) behandlades den nya utvecklingen med misstänksamhet av flera filmskapare och kritiker, som var oroade för att fokus på dialogen skulle förstöra de unika estetiska fördelarna med ljudlös film. I Japan, där populär filmtradition integrerade stumfilmer med dialog framförd av skådespelare på plats, tog det lång tid för ljudfilmen att få fäste. I Indien blev ljudet den förändring som ledde till den snabba expansionen av landets filmindustri, vilken sedan början av 1960-talet har kommit att bli den mest produktiva filmindustrin i hela världen.

Idén att kombinera filmer med inspelat ljud är nästan lika gammal som konceptet av film i sig självt. Den 27 februari 1888, ett par dagar efter att fotografpionjären Eadweard Muybridge hållit en föreläsning inte långt från Thomas Edisons laboratorium, möttes de två uppfinnarna privat. Muybridge påstod senare att han vid det mötet, sex år innan den första kommersiella filmvisningen, föreslagit en idé för ljudfilm som kunde kombinera hans bildvisande zoopraxiskop med Edisons ljudinspelande teknologi. Det blev ingen överenskommelse, men inom ett år påbörjade Edison byggandet av ett slags "titthåls"-system, som ett visuellt komplement till sin fonograf. De två delarna bildade kinetoskopet 1895, men filmvisning för individer skulle snart utkonkurreras av framgångarna inom filmprojektion. 1899 kom ett projicerat ljudfilmssystem under namnet Cinemacrofonograf eller Fonorama, främst baserat på Schweizfödde uppfinnaren François Dussauds arbete. Systemet visades upp i Paris och var i likhet med kinetofonen ett system som krävde separata hörlurar för varje individ. Ett förbättrat cylinderbaserat system, Phono-Cinéma-Théâtre, utvecklades av fransmännen Clément-Maurice Gratioulet och Henri Lioret, vilket tillät kortfilmer som visade teater, opera och balett att visas vid Parisutställningen 1900. Detta verkar vara de första offentliga visningarna med projektion av både bild och inspelat ljud.

Andra ljudfilmer som gjordes före 1920-talet baserades på ett flertal olika system, oftast med skådespelare som mimade till tidigare ljudinspelningar. Teknologin var långt ifrån tillräcklig för stora kommersiella sammanhang, och under många år såg styrelserna i de stora filmbolagen i Hollywood ingen fördel i att producera ljudfilmer. Därför ansågs sådana filmer, tillsammans med färgfilmer, som nymodigheter och hörde till ovanligheterna.