Vad betyder och hur uttalas lottkastning
Lottkastning uttalas lott|kast|ning.
Ordformer och varianter av lottkastning
Singular
- lottkastning
- obestämd grundform
- lottkastnings
- obestämd genitiv
- lottkastningen
- bestämd grundform
- lottkastningens
- bestämd genitiv
Lottkastning är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet lottkastning
Ämbetet skulle tillhöra patricierna men efter 337 f.Kr. stod ämbetet öppet även för plebejer. Omkring slutet av det första puniska kriget, sannolikt 243 (eller 241), tillsattes två praetorer, den ene av dem, vars ställning var förnämligare, kallades stadspraetorn (praetor urbanus) och hade att utöva rättskipningen i civilmål mellan medborgare, varemot den andre, som senare kallades främlingspraetorn (praetor peregrinus), dömde i mål, där en främling var part. Lottkastning bestämde i regel, vilken av de två som skulle ha det ena eller andra uppdraget. Främlingspraetorn användes även för verksamhet utom staden, vid vilka tillfällen stadspraetorn övertog hans vanliga bestyr. Under tiden mellan det första och det andra puniska kriget – årtalet uppges än till 237, än omkring 10 år senare – ökades praetorernas antal till fyra, av vilka två skulle vara ståthållare i de två nybildade provinserna, Sicilien och Sardinien jämte Korsika, och 197 f.Kr. tillkom ytterligare två, avsedda att utöva ståthållarskapet i de båda spanska provinserna.
Enligt Rimbert skall Olof inte ha vågat stödja Ansgars mission, eftersom folket inte såg väl på kristna präster och tidigare drivit bort dem. Han lyckades dock utverka att missionens öde skulle avgöras genom lottkastning, vilket ledde till att de kristnas gud skulle få dyrkas av den som så ville.
Urim och Tummim förefaller ha utgjorts av två smärre föremål, enligt den sannolikaste gissningen två stenar eller stavar, som tjänade till lottkastning. Bibeln lämnar inga upplysningar om vad Urim och Tummim bestod av eller hur de användes, det mest upplysande stället i fråga om deras användning är 1 Sam. 14:41 enligt Septuagintas text. Enligt den prästerliga lagen låg Urim och Tummim i den s.k. bröstskölden på översteprästens ämbetsskrud, men verkar på dess tid ha varit i föga bruk (3 Mos. 8:8, jfr 4 Mos. 27:21). Urim är förmodligen en härledning av arar, "förbanna", tummim av tamam, "vara hel, lycklig".
