Lydfolk Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet lydfolk

1. Avarerna var fördelade i flera stammar, vilkas hövdingar alla lydde under den gemensamma konungen (chaganen). Med langobardernas konung Alboin kom chaganen Baian I 567 överens om ett gemensamt angrepp på gepidernas land. Sedan detta erövrats och langobarderna tågat till Italien 568, slog sig avarerna ned på deras och gepidernas forna boningsplatser i Pannonien och lade i grannskapet boende bulgarer och slaver som lydfolk under sitt välde. Här blev de snart farliga grannar till det östromerska riket. Deras härjningståg mot detta började 575 och fortsattes sedan i 50 år med växlande vapenlycka och många avbrott till följd av kortvariga tributfördrag. År 581 intog Baian I Sirmium, det östromerska rikets starkaste värn mot barbarernas härjningar i västra Illyrien, 598 förhärjade avarerna Dalmatien, 619 visade de sig utanför Konstantinopels murar och 626 företog de i förbund med perserna, som härjade på den asiatiska sidan av staden, en månadslång belägring av huvudstaden. Tillbakaslagna därifrån av kejsar Herakleios såg de sin makt hastigt minska. Deras bulgariska och slaviska lydfolk gjorde sig oavhängiga, och västerifrån ansattes de av frankerna. Först Karl den store lyckades emellertid fullständigt bryta deras makt. Som straff för att de understött den upproriske hertig Tassilo av Bayern, företog Karl 791 ett härnadståg fram till Rába, och 796 stormade hans son Pippin avarernas mellan Donau och Tisza belägna fasta ståndläger, som genom vallar och pålverk var delat i sju koncentriska ringar, av vilka den innersta omslöt chaganens residens och de under århundradens plundringståg hopade skatterna. (källa)
2. Redan i början av 200-talet anlände de första goterna till Svarta havet, efterföljda av gepider och heruler. Goternas förtrupp begav sig snart därifrån och bosatte sig vid Donaus mynning, och denna stam var de senare så ryktbara visigoterna. Goterna och herulerna anföll sedan Romarriket både till lands och till sjöss ett flertal gånger och försökte erövra Konstantinopel, Aten m.fl. Deras anfallande flottor "räknade ofta så många fartyg att de mer kunde betraktas som flytande kungariken än som sjörövareskader". År 268 kommer främst herulerna tillbaka men besegras av kejsar Claudius II, och sammanlagt stupar drygt 100 000 goter, varefter Moesien och Thracien åter blir romerska besittningar. Sedan Dacien (motsvarande ett område som utgör nuvarande östra Ungern, Moldavien, stora delar av Rumänien och de nordligaste delarna av Serbien och Bulgarien) givits åt goterna, lyckades ostrogoterna småningom underkuva en mängd germanska, slaviska och finskugriska folk norr om Donau, så att de under Ermanarik (av amalernas ätt) efter år 350 slutligen kanske kom att härska ända upp mot Östersjön. Ermanariks stora, men löst hopfogade välde störtade emellertid samman vid hunnernas anstormande 375, och ostrogoterna blev själva lydfolk under dessa, tidvis med, tidvis utan egna kungar. Efter hunnerkonungen Attilas tåg till Gallien, vid vilket ostrogoterna måste medverka, lösgjorde de sig emellertid från det hunniska oket och fick såsom romerska foederati (bundsförvanter) slå sig ned i Pannonia (västra Ungern). (källa)
3. Enligt de antika historikerna hade fadern Eursthenes hade under sin regentperiod medgivit att de folk som besegrats av spartanerna skulle åtnjuta samma rättigheter som de doriska invånarna. Agis I kom under sin regeringsperiod att frånta dem dessa rättigheter varpå dessa olika folk gick från att vara undersåtar till att bli lydfolk. Invånarna i stadsstaten Helos skall då ha rest sig i en revolt och försökt att frigöra sig från Spartas övermakt. Upproret nedkämpades under ledning av Agis I. Folket från Helos skall därefter ha fått ge namn åt den klass av besegrade folk som inte var spartaner - det vill säga heloter - vilka framgent kom att leva under närmast rättighetslösa förhållanden. Denna förklaring till heloternas uppkomst är dock ifrågasatt av den moderna historieforskningen. (källa)
4. Markomannerna blev nu ett romerskt lydfolk, tills de, oroade genom östgermanernas framträngande under folkvandringstiden, sökte förbund med kvaderna. De försökte överskrida den romerska Donaugränsen, men kejsar Marcus Aurelius lyckades genom fleråriga hårda strider (Markomannerkrigen 166–180) avvärja anfallen, och i freden som avslöts med hans son Commodus återställdes markomannernas beroende av Rom i skärpt form (de fick endast en gång i månaden och under uppsikt av en romersk ämbetsman hålla ting). (källa)