Manchu synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas manchu

Manchu uttalas manchu [-?u´] -n -er.

Manchu betyder person tillhörande tungusiskt folk från Manchuriet.

Ordformer och varianter av manchu

Manchu är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet manchu

Manchuer (manchuisk) (äldre även mandsjuer) är ett tungusiskt folk i Manchuriet i nuvarande nordöstra Kina. De uppgår till omkring 10 miljoner (år 2000). Det traditionella språket är manchuiska, men det talas endast av ett fåtal. Manchuerna besegrade på 1600-talet Mingdynastin, tog makten över Kina och skapade Qingdynastin år 1644, som varade till revolutionen 1911 som störtade kejsardömet.

Traditionellt var manchuerna till största delen ett bofast, åkerbruks- och hantverksidkande folk och antog buddhismen. Blott några få nordliga stammar, soloner, daurer och andra, vilka dock snarare torde böra anses som egentliga tunguser, håller ännu fast vid sin ursprungliga schamanism och sitt nomadiska levnadssätt. I militäriskt hänseende indelades manchuerna traditionellt i de åtta fänikorna, varför de även kallas Baqi ("åtta fanor"), men som blott väpnade med pil och båge används de vapenföra mer som jägare än som soldater.

Manchuerna hörde till de ursprungliga invånarna i Manchuriet och tillhör den manchu-tungusiska grenen av den altaiska folk- och språkstammen. Manchuspråket var under Qingdynastin hovets och den högre administrationens officiella språk i det kejserliga Kina och måste såsom sådant läras av alla ämbetsmännen. Manchuerna erkände det tungusiska jurchen-folket som sina äldsta förfäder, vilka kineserna kallar nüzhen. Enligt kinesiska källor bodde dessa i början av 900-talet mellan floderna Amur i norr och Sungari i väst samt lödå under khitanerna, vilka sannolikt också var av tungusisk härkomst.

I början av 1600-talet uppträdde hövding Nurhaci som förenade flera andra besläktade jurchen-stammar och grundade den senare Jindynastin. Han son, Hung Taiji, skapade det gemensamma namnet "Manchu" och gjorde sig (1616) oberoende av Mingdynastin i Kina. 1636 ändrade Hung Taiji dynastins namn till Qing. 1644 intogs Peking och hans sjuårige son, Shunzhi, blev kejsare, varefter snart hela det kinesiska riket föll under Manchu-dynastin Qing, vilken varade till 1911.

Efter Xinhairevolutionen 1911 förlorade manchuerna sin särskilda ställning som privilegierad etnisk grupp och utsattes för ett hårt tryck att assimileras. Efter Folkrepubliken Kinas grundande 1949 erkändes manchuerna officiellt som en av Kinas 56 etniska minoriteter, och antalet personer som identifierar sig som manchuer har ökat kraftigt.

I dag finns det inget särskilt område som domineras av manchuer, och folkgruppen finns representerad överallt i Kina. Dock finns det viss koncentration av manchuer i nordöstra Kina. Med undantag för en liten folkspillra i Heilongjiang, har de flesta manchuer övergivit det manchuiska språket och övergått till att tala kinesiska dialekter.