Vad betyder och hur uttalas människouppfattning
Människouppfattning uttalas männ|isko|upp|fatt|ning äv. mänsko|upp|fatt|ning.
Ordformer och varianter av människouppfattning
Singular
- människouppfattning
- obestämd grundform
- människouppfattnings
- obestämd genitiv
- människouppfattningen
- bestämd grundform
- människouppfattningens
- bestämd genitiv
Plural
- människouppfattningar
- obestämd grundform
- människouppfattningars
- obestämd genitiv
- människouppfattningarna
- bestämd grundform
- människouppfattningarnas
- bestämd genitiv
Variantstavning singular
- mänskouppfattning
- obestämd grundform
- mänskouppfattnings
- obestämd genitiv
- mänskouppfattningen
- bestämd grundform
- mänskouppfattningens
- bestämd genitiv
Variantstavning plural
- mänskouppfattningar
- obestämd grundform
- mänskouppfattningars
- obestämd genitiv
- mänskouppfattningarna
- bestämd grundform
- mänskouppfattningarnas
- bestämd genitiv
Människouppfattning är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet människouppfattning
Efter att ha gjort sina lärospån med bland annat ett socialt drama Michel Pauper (1870) fann Becque sin form med sina båda genombrottsverk Les corbeaux(1882) och La parisienne (1885), med vilka han skapade naturalismens teaterstil och banade väg för ett modernt realistiskt drama. Pjäserna präglas av en bitter människouppfattning, frän verklighetston i dialogen och typskildring samt frånvaro av traditionell teaterintrig, något som senare följdes av Ibsen och Strindberg. Samtiden uppskattade inte Becques dramatik, som först efter hans död blev allmänt erkänd.
La Bruyères människouppfattning är på det hela taget influerad av aktuella företeelser och litterära mönster: egoismen är den främsta, för att inte säga enda, drivfjädern till handling, männen är brutala, lättsinniga och fåfänga, kvinnorna, med synnerligen få undantag, koketta, lögnaktiga och trolösa instinktvarelser. Hans samhällspsykologi har mera personlig färg, men är föga smickrande: hovet, varav "de store" är ett extrakt, regeras av krass egennytta och skenhelighet, "stadens" magnater av penningdyrkan. Landsbygden och bönderna, som han haft ytterst få tillfällen att iakttaga på närmare håll, lämnas nästan utan hänseende. Däremot är de ringaktade eller förtryckte borgarna (det sedermera så kallade "tredje ståndet") föremål för hans ständigt vakna medkänsla. Härtill bidrog troligen nedärvda sympatier. Men även andra omständigheter medverkade till hans "rousseauistiska" grämelse över bristen på social jämlikhet och till hans aggressiva yttranden om de privilegierade (det ryktbara "Je veux étre peuple").
Lenormand slog ett tiotal år efter sin debut igenom med Les ratés (1920), en obarmhärtig typ- och miljöskildring ur teaterproletariatet. Le simoun (1921), Le mangeur de rêves (1922), L'homme et ses fantômes (1924) och Le lâche kom att stärka hans ställning som en av Frankrikes mest intressanta efterkrigsdramatiker. I sin människouppfattning och psykologi var Lenorman påverkad av Sigmund Freud och Henri Bergson. Hans gestalter var ofta patologiska gränsfall, vilkas undermedvetna handlingsmotiv, viljeförlamning och psykiska sammanhangslöshet skildras med en suggestiv, drömspelsartad tablåteknik.
