Napolitanare Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet napolitanare

1. Oavsett ursprunget blev Pulcinella tidigt en symbolfigur för Neapel och när en av tidens mest kända napolitanare, Michelangelo Fracanzano, 1685 gjorde rollen i Paris inför Ludvig XIV presenterades inte bara han utan även rollfiguren, för tillfället omdöpt till "Polichenelle", som rent napolitanska fenomen. Fracanzano var den förste i en rad av Pulcinella-uttolkare från Neapel som gjorde rollen känd långt utanför staden och befäste bilden av Pulcinella som Neapels store son. Fracanzano efterträddes som den ledande Pulcinella på 1700-talet av Filippo Cammarano som även han fick rutin på att uppträda inför kungar och drottningar. Under 1800-talet var de stora namnen Salvatore Petito och därefter hans son Antonio som dog på scenen iklädd Pulcinellas kläder och mask. I samma pjäs uppträdde Eduardo Scarpetta vars son Eduardo De Filippo blev den mest kände skådespelaren som axlat Pulcinellas roll under 1900-talet. Pulcinella har sedan länge också varit en centralgestalt i napolitansk dockteater. (källa)
2. Exakt hur ponnyerna kommit dit vet man inte, men man tror att Giaraponnyn är en stam av hästar som utvecklats från flockar av den sardinska ponnyn som även den lever vilt på ön. Giaraponnyerna utmärker sig dock genom sitt ädlare utseende vilket gett teorier om att Giaraponnyerna har utvecklats genom inblandning av ädlare hästar som tagits med till ön. Gamla napolitanare och hästar från Italiens fastland anses ha korsats i ponnyerna, antingen genom bönder som fångat in vildponnyer och avlat på för att sedan släppa lösa eller om hästar helt enkelt rymt och simmat över till ön. Vissa av de vilda Giaraponnyerna visar även tecken på att innehålla Andalusier och Berberhästblod. (källa)
3. Mattolis benägenhet att gärna göra många filmer med samma skådespelare ledde till ett långvarigt och framgångsrikt samarbete med en annan napolitanare, nämligen Totò som var protagonist i 16 av Mattolis totalt 83 långfilmer. Samarbetet började med I due orfanelli (1947) och avslutades med Sua Eccellenza si fermò a mangiare (1961). Mattoli var uppenbart förtjust i den napolitanska dialektala teatertraditionen. Bland de filmer han gjorde tillsammans med Totò märks Un turco napoletano (1953) och Miseria e nobiltà (1954) som båda var bearbetningar av Eduardo Scarpettas klassiska pjäser. (källa)