Vad betyder och hur uttalas nationalmedvetande
Nationalmedvetande uttalas nat|ion|al|med|vet|ande.
Ordformer och varianter av nationalmedvetande
Singular
- nationalmedvetande
- obestämd grundform
- nationalmedvetandes
- obestämd genitiv
- nationalmedvetandet
- bestämd grundform
- nationalmedvetandets
- bestämd genitiv
Nationalmedvetande är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet nationalmedvetande
Nations and States föregick 1980-talets dekonstruktivistiskt inspirerade teoribyggen, vilket tillåter hans ambitiösa historiska perspektiv. Han kan därmed tillskrivas den primordialistiska teoriansatsen inom nationalismforskning. Detta innebär att han såg det nationalistiska tänkandet som ett djupt rotat mänskligt särdrag, vilket har sin grund i såväl den mänskliga naturen som vårt sociala arv från den mångtusenåriga agrarhistorien. Ett eventuellt förnekande av detta mentala arv är något han anser bäddar för fatala konsekvenser såväl för statsbildningar som för enskilda individer. Den nationella medvetenheten fungerar med hans perspektiv därför paradoxalt nog som värn mot allehanda kollektivistisk fanatism i form av nazism och sovjetdiktatur. "Ett förnekande av nationalmedvetande och nationellt arv är inte bara ett tecken på politisk ohälsa snarare än hälsa, utan är i sig själv ett brott mot civilisationen.".
Nationalmedvetandet och bygderomantiken blev viktiga vilket kan märkas i Frödings och Karlfeldts dikter. Litteraturforskaren Levertin spelade en viktig roll och gjorde sin poetiska debut 1891 med Legender och visor. Diktsamlingen har starka medeltidsinfluenser. Per Hallström kom 1891 ut med Lyrik och fantasier som följdes av en rad novellsamlingar som ofta hade historiska teman.
Huizinga har skrivit arbeten i indisk filologi men är mest känd som författare till kulturhistoriska skildringar, främst Herfsttij der middeleeuwen (Ur medeltidens höst, 1919), en studie av liv, tankar och konst i Frankrike och Nederländerna på 1300- och 1400-talen. Han har även skrivit Wege der Kulturgeschichte (1930) och Erasmus (1925), en biografi över Erasmus av Rotterdam, samt Homo ludens (1938), en studie över lekens roll i kulturen. Han har även behandlat frågan om nationalmedvetandets uppkomst.
