Obalans Synonymer Betyder Uttal

• snedfördelning

Hur används ordet obalans

1. Jordfelsbrytaren är uppbyggd kring en summaströmtransformator med ringformad kärna. Ledarna till lasten går genom denna. Normalt är strömmarna i ledarna lika stora men med motsatt tecken, och magnetfälten kring ledarna tar därför ut varandra. Vid ett jordfel uppstår obalans, magnetfälten upphäver inte längre varandra och en ström induceras i sekundärspolen. Denna ström får en elektromagnet att utlösa en brytarmekanism. (källa)
2. Människans behov av kalium tillgodoses genom intag av kaliumklorid eller andra kaliumsalter. Normalt får vi i oss lagom mycket kalium via maten, men vissa livsmedel (som öl) kan bidra till en överkonsumtion av kaliumklorid, vilket ger en obalans mellan kalium- och natriumhalten i kroppen. En sådan obalans kan mötas med intag av natriumklorid. (källa)
3. En variant av klumpfotliknande defekt ses vid olika medfödda förlamningstillstånd i centrala nervsystemet, men då rör det sig om obalans i svag muskulatur, vilket kräver en annan behandling än den medfödda varianten. (källa)
4. Neutroner och protoner (nukleoner) i atomkärnan hålls ihop av den fundamentala kraft som kallas stark växelverkan. En atomkärna är ett system som strävar efter så låg energinivå som möjligt i form av bindningsenergi. De kärnor i naturen som har lägst energinivå, är därmed stabilast, de som är ungefär av samma storlek/viktförhållande som järn har lägst energinivå på atomnivå. Tyngre och lättare kärnor har därför i någon mening ett överskott på bindningsenergi. Denna obalans kan teoretiskt sett användas på två sätt för att utvinna energi, med fission och fusion. Fission utnyttjar att vissa kärnor som är tyngre än järn kan bli stabilare genom att klyvas och att processen avger överskottsenergi. Fusion utnyttjar det omvända förhållandet, att vissa atomkärnor som är lättare än järn kan göra sig av med sin överskottsenergi genom att atomkärnor slås ihop. Den hopslagna atomkärnan har sammantaget lägre energinivå än ursprungsatomkärnorna. (källa)
5. I den humoralpatologiska läran som på 400-talet f.Kr. framlades i Hippokrates skrifter, var individens hälsa beroende av förhållandet mellan de fyra kroppsvätskorna blod, slem, gul galla och svart galla. Individens personlighet bestämdes av vilken vätska som var den dominerande och personer som dominerades av svart galla betraktades ha en melankolisk personlighetstyp. Då alla vätskorna var i balans var människan vid hälsa. Sjukdom uppstod då vätskorna i kroppen var i obalans. (källa)