Vad betyder och hur uttalas objektsform
Objektsform uttalas ob|jekts|form -en -er.
Ordformer och varianter av objektsform
Singular
- objektsform
- obestämd grundform
- objektsforms
- obestämd genitiv
- objektsformen
- bestämd grundform
- objektsformens
- bestämd genitiv
Plural
- objektsformer
- obestämd grundform
- objektsformers
- obestämd genitiv
- objektsformerna
- bestämd grundform
- objektsformernas
- bestämd genitiv
Objektsform är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet objektsform
När man i svenskan använder ett personligt pronomen för att omtala en individ i tredje person används det könsbestämda hon och han, med objektsformerna henne och honom, och i vissa fall den (särskilt om djur men även abstrakta personer). Om det finns ett behov av att benämna någon i ett sammanhang där personens kön är okänt eller ovidkommande, uppstår ett problem som det finns flera olika lösningar på.
För "tre kasus" tittar man förutom på substantiven också på personliga pronomen – som har särskilda objektsformer. De personliga pronomen har då, precis som substantiven, nominativ (i subjektsformerna "jag", "du" och "han"/"hon"/"den"/"det" samt pluralisformerna "vi", "ni" och "de") och genitivform i de possessiva pronomina ("min", "din", "hans"/"hennes"/"dess", etc.), men slutligen räknar man även objektsformerna ("mig", "dig" etc) som "objektskasus" och får ett tredje kasus utöver de två man redan hade från substantiven. Ståndpunkten för "två kasus" bygger på att de personliga pronomina inte böräknas eftersom de är så få.
Dativ är i den grammatiska morfologin det kasus som anger att ett ord fungerar som indirekt objekt i en sats. Rikssvenskan saknar dativkasus fast det har funnits i medeltida svenska. Motsvarande konstruktion i svenskan uttrycks ofta av någon av prepositionerna "till", "åt" eller "för" framför huvudordet (som står i grundform eller, om det är personligt pronomen, i objektsform) eller genom ordets placering i satsen, som i följande exempel med verbet "ge": Hon ger sin mamma (dativobjekt) en blomma (ackusativobjekt) på mors dag. I språk med dativkasus är det vanligt att kasuset också blir obligatoriskt i vissa prepositionsfraser.
Systemet med fyra kasus försvann under yngre fornsvensk tid genom att mindre vanliga kasusändelser föll bort. I genitiv singular blev till exempel -s allt vanligare. Processen pågick tills det kring år 1500 bara fanns nominativ och genitiv kvar (frånsett i till exempel vissa österbottniska dialekter där kasusböjningen kvarstår än idag). Dativ levde kvar i vissa dialekter fram till mitten av 1900-talet. I de personliga pronomenen blev dativformen objektsform (honom, henne, dem).
