Oförsonlig Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet oförsonlig

1. Som typiska representanter för denna riktning i dess olika, mot rationalismens utvecklingsstadier svarande faser kan nämnas S.J. Baumgarten (död 1757), G.Chr. Storr (död 1805) och F.V. Reinhard (död 1812). Då denna riktnings representanter själva karakteriserade sin ståndpunkt som "supranaturalism", ville de därmed endast ge uttryck åt sitt anspråk att oavkortadt hävda det för kristendomen i alla tider väsentliga. Efter deras egen uppfattning bestod också en oförsonlig motsats mellan deras åskådning och rationalismen. (källa)
2. Till sin teologiska ståndpunkt brukar Rothe räknas till den så kallade förmedlingsteologin. I viss mening förmedlingsteolog framför alla andra, intar han dock i grunden en ställning helt för sig. I hans tänkande möts, sammanhållna av hans sällsynt rika och djupa personlighet, element, som annars ser ut att stå i oförsonlig motsats till varandra. Hans abstrakt spekulativa läggning motvägs av en stark förkärlek för, av honom på ett nästan krasst realistiskt sätt utförda, teosofiska idéer. Vid sidan av den under Hegels inflytande starkt framträdande tendensen i panteistisk-monistisk riktning står, exempelvis i uppfattningen av uppenbarelse och under, en till det yttersta skärpt teistisk-supranaturalistisk åskådning. (källa)
3. Gentemot det Italien som omsider enades ställde Leo sig oförsonlig som sin företrädare. I kurians förhållande till Belgien ledde lagen om den konfessionslösa skolan som genomdrevs av liberalerna 1879 till att de diplomatiska förbindelserna avbröts 1880. Även med Chile kom det till öppen konflikt. Men på andra håll lyckades Leos habila diplomati åstadkomma en utjämning, så med Schweiz och Ryssland, som 1895 förmåddes att återupprätta sin ambassad vid Vatikanen. Vad Tyskland beträffar ärvde Leo från företrädaren den så kallade kulturkampen, här lyckades han efter besvärliga förhandlingar - bekant är den roll numera kardinal Kopp därvid spelade - 1887 genomföra ett fredsslut som väsentligen blev en seger för den katolska kyrkan. De betydelsefullaste momenten i denna avveckling var kultusministern Adalbert Falks avgång 1879, dispensationslagen av 1880 samt därpå följande så kallade fredslagar, återupprättandet av en beskickning vid kurian 1882 samt utseendet av Leo till skiljedomare i tvisten mellan Spanien och Tyskland om Karolinerna. Även till den engelska regeringen ställde sig Leo i ett gott förhallande genom sina maningar till katolikerna på Irland att avhålla sig från den våldspolitik som nationalisterna på 1880-talet slagit in på. (källa)