Vad betyder och hur uttalas parentera
Parentera uttalas par|ent|era -de.
Parentera betyder hålla minnestal över.
Ordformer och varianter av parentera
Aktiv
- parentera
- infinitiv
- parenterar
- presens
- parenterade
- preteritum
- parenterat
- supinum
- parenterande
- presens particip
- parentera
- imperativ
Passiv
- parenteras
- infinitiv
- parenteras
- presens
- parenterades
- preteritum
- parenterats
- supinum
Perfekt particip
- parenterad en
- ~ + subst.
- parenterat ett
- ~ + subst.
- parenterade den/det/de
- ~ + subst.
Parentera är ett verb
Verb (av lat. verbum, ord), ordklass som innefattar ord som uttrycker handlingar, skeenden, processer, tillstånd och liknande. En vanlig minnesramsa, som även finns i många andra varianter, är Verb är någonting man gör, cyklar, tutar, springer, kör. Exempel på verb är redigera, skriva, åldras, må, trivas, sjunga, ljuga. Eller helt enkelt ord man kan sätta att framför.
Hur används ordet parentera
Herdaminnena anger att Johannes Petri Arbogensis far var rådmannen Peder Månsson i Arboga. Han studerade först vid Västerås gymnasium för att 1632 inskrivas vid Uppsala universitet där han aldrig tog någon examen. 1638 blev han extra ordinarie docens vid gymnasiet och begav sig därefter med ekonomiskt bistånd av kapitlet till universitet i Tyskland, och blev 1641 rektor för Falu Trivialskola. Han prästvigdes 1642 och 1643 blev han lektor i matematik vid Västerås gymnasium och konsistoriets notarius i Västerås stift. 1644 var han lektor i grekiska. Från 1647 var han rektor för Västerås gymnasium och parenterade för Johannes Rudbeckius. Han blev 1648 pastor i prebendet Hubbo och han tillträdde som kyrkoherde för Sala stads- och landsförsamling 1649 och var vid ditkomsten kontraktsprost.
Åren 1938-64 var han sekreterare i Kungl. Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg och hade därvid till uppgift att varje år parentera akademiens alla ledamöter som avlidit under det senaste året. Detta skedde först genom en muntligt högtidstal och därefter genom utförliga biografiska uppsatser, som samlades och utgavs i tryck. Denna uppgift gjorde honom till av Sveriges främsta personhistoriker i sin tid inom ämnet kultur- och vetenskapshistoria. I det sammanhanget utgav han levnadsteckningar över t.ex. Verner von Heidenstam (1943), Torgny Segerstedt (1946), Axel L. Romdahl (1953), Otto Sylwan (56) och Sven Lönborg (1961).
