Pratsjunga Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet pratsjunga

1. Ragga är en typ av reggaeⁿ¹ som utvecklades i Jamaica 1985. Om man skiljer på dancehall och reggae som musikstilar, bör ragga, åtminstone inledningsvis, betecknas som reggae. Orsaken är att vokalisten nästan alltid sjunger i stället för att som de jamaicanska mikrofonartisterna "pratsjunga". I ragga förekommer även refränger och verser. Musikaliskt är visserligen rytmgitarren borta, men den har ersatts med ett annat ljud som liksom i reggaen fyller ut tomrummet i one drop- och rockers- rytmerna. I slutet av ragga-perioden har dock raggan glidit över till den dancehall som är typisk för 1990-talet, dvs med få instrument och mycket pratande. (källa)
2. En reggaesångare är en soloartist eller en av ett antal vokalister som sjunger reggae eller är sångare i en reggaegrupp. Den alfabetiskt ordnade listan nedan innehåller även reggae-DJ:s, toasters, reggaepoeter och dancehallartister, artister som ofta pratsjunger i stället för att sjunga, samt reggaemusiker som ibland sjunger och/eller har skrivit även låttexterna till stora reggae-hits. (källa)
3. Barns röster är ljusare än vuxnas vilket kan vara ett problem när barn ska sjunga tillsammans med vuxna. Att barnen sjunger på de vuxnas villkor kan leda till att barnen tystnar, eller att de pratsjunger, brummar, piper, mumlar eller skriker med risk för heshet och skador på stämbanden. (källa)
4. Toasting (Talk Over Artist STylee) är en vokaliststil inom reggae där toastaren, även kallad reggae DJ, pratsjunger och rimmar till instrumentallåtar eller över låtar där det mesta av den ursprungliga sången på en reggaehit redigerats bort. Toastingen utvecklades i Jamaicas huvudstad Kingston på 1960- och 1970-talen av de konkurrerande värdarna för de mobila diskoteken (sound systems). När dessa tog upp mikrofonen och började pratsjunga medan en skiva låg på – dvs. övergick från att bara vara 'selectors' (skivvändare) till att vara reggae discjockeyer – uppskattades detta så mycket av den dansande publiken att toasting blev standard vid sound systemens tillställningar. Nästa steg var att skivbolagen började spela in singlar med dessa mikrofonartister, vilket blev en omedelbar succé på Jamaica. Omkring ett decennium senare nådde konceptet USA, där konstformen kallas rap och musiken traditionell US-amerikansk. (källa)
5. Det var Lou Reed, sångare och gitarrist, som var den store innovatören i gruppen. De flesta låtarna som gruppen framförde var också skrivna av honom. Med Reeds karakteristiska släpiga sångsätt pratsjöngs ofta låtarna på ett brutalt naturalistiskt sätt. Man varierade sig ibland genom att exempelvis basisten John Cale kunde pratsjunga med sin tonande sydwalesiska dialekt. Texterna handlade ofta om svåra och tabubelagda ämnen som droger, sadomasochism och transvestitism. (källa)