Vad betyder och hur uttalas rasfråga
Rasfråga uttalas ras|fråga.
Ordformer och varianter av rasfråga
Singular
- rasfråga
- obestämd grundform
- rasfrågas
- obestämd genitiv
- rasfrågan
- bestämd grundform
- rasfrågans
- bestämd genitiv
Plural
- rasfrågor
- obestämd grundform
- rasfrågors
- obestämd genitiv
- rasfrågorna
- bestämd grundform
- rasfrågornas
- bestämd genitiv
Rasfråga är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet rasfråga
Romanen är känd för sin värme och humor, trots att den behandlar allvarliga problem som våldtäkt och ojämlikhet mellan folkgrupper. Berättarens far, Atticus Finch, har fungerat som en moralisk hjälte för många läsare och som en förebild för advokater vad gäller integritet. Enligt en kritiker är "Dödssynden förmodligen den mest lästa boken under 1900-talet om amerikanska rasfrågor, och dess huvudkaraktär, Atticus Finch, har blivit den mest bestående bilden i fiktionen av ras och hjältemod.".
Nordenstreng blev fil.mag. vid Helsingfors universitet 1900, fil.lic. i Uppsala 1905 och var en flitig föreläsare och medarbetare i tidningar och tidskrifter. Han har utgett ett antal editioner av fornsagor, bland annat skrev han om Ynglingaätten i boken Konungariket i havet och svenska fornkonungasagor. Han har skrivit uppsatser och artiklar i bl.a. Finsk Tidskrift, Ord och Bild, Svensk Tidskrift, Det nya Sverige och dagstidningar. Nordenstreng har ägnat rasfrågor ett speciellt intresse. Enligt honom har en högrest panna och rymlig hjärnskål varit grundvillkoret för en rik utveckling av psykisk och intellektuell kapacitet, och dessa karakteristika fanns endast bland "de högre och högsta" raserna.
Raskravallerna i Tulsa 1921 var omfattande kravaller, relaterade till dåtida så kallade rasfrågor, den 31 maj och 1 juni 1921, där vita personer attackerade svarta ortsbor i Tulsa. Kravallerna resulterade i att Greenwooddistriktet, även kallat "Black Wall Street"' och ett av de rikare afroamerikanska områdena i USA, brändes ner till grunden. Inom 16 timmar skickades över 800 personer till sjukhus med olika skador, och över 6 000 Greenwood-boende arresterades. Uppskattningsvis 10 000 svarta personer blev hemlösa, och 35 kvarter med 1 256 invånare förstördes i bränder. Den officiella dödssiffran blev 39, andra källor uppger dock antalet dödade till 300.
En del av denna kritik som Winslow skriver om handlar om det sätt Brownmiller i sin bok hanterar rasfrågor. En av de som har kritiserat henne hårt är Alison Edwards. Edwards granskar Brownmillers uttalanden och diskuterar hur hennes perspektiv är alldeles för fokuserat på vita kvinnor och inte tar svarta kvinnors verklighet i beaktande. Edwards kritiserar även Brownmillers sätt att likställa vita och svarta män trots att svarta män historiskt sett oftare än vita män har blivit straffade och dödade för våldtäkt.
Beskyllningarna för rasism bottnade i att den politiska debatten som snabbt blossade upp efter lantdagsreformen 1906 hade gett upphov till en i Norden sällsynt frän offentlig retorik, i vilken motparten skymfades efter bästa förmåga. Den borgerliga pressen förolämpade utan hämningar den socialdemokratiska arbetarrörelsen, som svarade med ett nog så aggressivt språk. I detta hätska debattklimat började också svenska skämttidningar och studentsamfund ge allt öppnare uttryck för en nedlåtande inställning till Finlands finska befolkning. Attityden fick osökt näring av det stora intresse för rasfrågor, som vid denna tid spridde sig från Centraleuropa och Sverige till Finland. Även finska vetenskapsmän offrade tid och resurser på att utforska befolkningens fysiska "rasegenskaper". Halvt på skämt, halvt på allvar kunde man därför beteckna de finskspråkiga som mongolättlingar och sig själva som svenska germaner, vilket nogsamt lades på minnet av den sårade motparten. De rasistiska ordvändningarna vann genklang i synnerhet bland de mest envetna svenskhetsivarna, och då många av dem gick i spetsen för den svenska samlingsrörelsen i Finland, kom vokabulären att vara i bruk ännu under 1920- och 1930-talet.
