Rofferi Synonymer Betyder Uttal

• plundring

Hur används ordet rofferi

1. Parallellt med den ekonomiska och tekniska utvecklingen gick feodalismen – systemet där länsherrar och vasaller styrde ett område efter överenskommelse med en kung – tillbaka och nationalstaterna blev det dominerande styrelseskicket. Slaveriet avskaffades i England 1215. Detta hängde samman med utvecklingen inom krigskonsten som gjorde det allt dyrare att föra krig. Samtidigt utvidgades rättssäkerheten och skatteuttaget blev mindre av rofferi och mer förutsägbart, något som är viktigt för att företagare ska våga investera. (källa)
2. Piso Caesoninus var konsul 58 f.Kr. och censor från 50 f.Kr.. Som ståthållare i provinsen Macedonia gjorde han sig ökänd bland annat för sina svåra tjänstefel och rofferier av konstverk, med vilka han smyckade sin villa i Herculaneum. (källa)
3. Dionysius tog som sin främsta uppgift att organisera riket. Han fortsatte sin faders politik med lagstiftning och centralisering av makten. Dionysius utfärdade kärnan i de portugisiska civilrätts- och brottmålsbalkarna, som skulle skydda de lägre klasserna från missförhållanden och rofferi. Han reste runt i landet och tillrättalade orättvisor och löste problem. Han lät bygga många borgar, grundade nya orter och utfärdade stadsprivilegier. År 1290 kungjorde han att "folkets språk" skulle vara officiellt språk och kallas portugisiska. Portugisiska blev också det språk som skulle användas i domstolar. Tillsammans med sin gemål, Elisabet av Portugal, arbetade han för att förbättra livet för de fattiga och grundade flera sociala institutioner. (källa)
4. Larra sattes av fadern, som var militärläkare i franska hären, i skola i Paris, där Larra under fem års vistelse hann fullständigt glömma sitt modersmål. Larra studerade juridik i Valladolid och avslutade sina studier i Valencia, varefter han i Madrid ägnade sig uteslutande åt skriftställeri. Larra ingick tidigt äktenskap, som blev olyckligt, och hans kärleksförbindelse med en gift dam blev orsaken till hans självmord. Larra var en lysande begåvning, en humorist och satiriker av första rang, men på botten av hans själ ruvade ett dystert missmod. Lidelsefullt besjälad av rättvisa och patriotism, blev han i bästa mening populär, och hans rykte som en av 1800-talets mest berömda spanska författare är förtjänt. Hans litterära ståndpunkt är den franske nyromantikerns. Som romanförfattare och dramatiker är Larra mindre originell än som kritiker och sedeskildrare genom sina tidskriftsartiklar. Efter fleråriga resor inom Portugal, Frankrike, Belgien och England, där han mottogs entusiastiskt, började han nämligen utgivandet av en serie olika tidskrifter, som El duende satírico, El pobrecito hablador, Revista española med flera, vilka ofta censurerades på grund av skarpa angrepp mot de missbruk, som maktägande, präster eller andra tillät sig. Hans sarkasm var bitande, och hans burleska humor spred löje över personer i framskjuten ställning. Kort efter Ferdinand VII:s död utgav Larra Nadie pase sin hablar al portero, ett skarpt angrepp mot de styrandes rofferier och prästernas inflytande, varefter följde La planta nueva ó El faccioso och La junta de Castel-o-Branco, vidräkning med det absoluta regementet och satir över tidens missbruk. I Los Parateros utvecklar Larra fullt moderna principer i avseende på fångvård med mera, och i Descripción de la Peninsula gav han en god vägledning för kännedom om sitt land. Förutom ett stort antal översättningar från franska och engelska författade Larra en historisk roman, El doncel de Don Enrique el Doliente, dramerna Macías och El conde de Fernán González samt sedekomedin No más mostrador. Colección de articulos de costumbres et cetera i 5 band är av stort intresse. Under titeln Obras de Figaro utkom Larras samlade arbeten 1837, 1884 och även senare. (källa)