Rudiment synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas rudiment

Rudiment uttalas rudi|ment [-en´t] -et; pl. rudiment.

Rudiment betyder outvecklat organ och obetydlig rest av ngt.

Ordformer och varianter av rudiment

Rudiment är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet rudiment

Tidigare behandlades östlig gulärla som underarter till gulärla. Dock råder oenighet hur taxonet plexa ska behandlas och därmed var gränsen går mellan arterna. Här förs den till östlig gulärla, medan andra inkluderar den som en del av thunbergi. Hanarna hos plexa är visserligen mycket lika thunbergi, men örontäckarna är mörkare, hjässan ljusare och den har bara ett rudimentärt ögonbrynsstreck. Studier i västra Sibirien visar dock att fåglar som liknar thunbergi/plexa där bebor myrar, medan gulärletaxonet beema som förekommer i samma område håller till i våtmarksområden kring floder, vilket tyder på att de bör behandlas som skilda arter.

Inuti skalet ligger djuret på rygg med benen uppåt. Segmenteringen är otydlig och kroppen är delad i huvud och mellankropp (thorax), som är ungefär lika stora. Bakkroppen (abdomen) är reducerad eller saknas. Vuxna havstulpaner har endast ett par rudimentära antenner nära cementkörteln. På thorax finns sex benpar, som kallas "cirri" och är fjäderlika och mycket långa. Då de sträcks ut bildar de en korg som används för att filtrera föda och transportera den till munnen.

De flesta idisslarna är smärta (mera sällan klumpigt byggda) djur. De är stora eller mellanstora jämfört med andra däggdjur, endast några få riktigt små arter finns ( t.ex. dvärgmyskdjur. Huvudet är jämförelsevis litet, med långsträckta käkar och bred panna, som (särskilt hos hannarna) ofta har enkla eller greniga horn. Ögonen är stora, öronen stora och upprätta, nosen kort, läpparna mycket rörliga. Halsen är lång och ganska rörlig. Extremiteterna är än långa, än medelmåttiga, dels finare, dels grövre, med nästan alltid sammansmälta och mycket förlängda mellanhands- och mellanfotsben. Den sista tåleden omsluts av en klöv. De flesta arterna har också rudiment av två sidotår, som sticker ut som lättklövar. Pälsen är tät och ligger tätt an mot kroppen. Den är mjuk och glatt, ullig eller krusig. På hakan och halsen, ryggen, bogarna och svansspetsen är håret ofta förlängt till en man eller tofsar.

Eftersom stammarna inte längre hade tillåtelse att jaga på det sätt som de tidigare hade gjort, skulle de läras rudimentärt jordbruk för att kunna livnära sig av sitt nya land. I många fall var dock inte landområdena lämpliga för, och i vissa fall var de direkt olämpliga för, jordbruk, vilket innebar att många stammar som godtog policyn hamnade på gränsen till svält.

Artens tandformel är I 3/3 C 1/1 P 2-4/2-4 M 2/3, alltså 38 till 42 tänder. De långa hörntänderna har en något böjd form. Isbjörnens premolarer är mindre bra utvecklade och de första premolarer i över- och underkäken finns bara rudimentär.

Tandsystemet avviker från alla andra däggdjurs: tänderna saknar rot, är pelarformiga och utan emalj, men beklädda med ett cementlager. I tanden finns inte, som på andra däggdjur, en tandpulpa, utan tanden består av ett antal parallella sex-sidiga prismor. I centrum av varje prisma finns en cylindrisk hålighet och från denna utgår kanaler strålformigt. Dessa tänders struktur liknar den hos vissa broskfiskar. Tandformeln är I 0/0 C 0/0 P 2/2 M 3/3, alltså 20 tänder. Ungdjur har däremot rudimentära mjölktänder som även innefattar hörntänder.

Korsbenets baksida (facies dorsalis ossis sacri) är ojämnt, konvext och smalare än framsidan. Centralt på ytan bildar de rudimentära taggutskotten (processus spinosus) en ås (crista sacralis mediana). De tre eller fyra översta sakralkotorna bildar åsar som sticker ut ur ryggsidan. På var sida om finns en grund fördjupning.

Då invånarna i en kåkstad som regel är fattiga kan sjukdomar spridas, eftersom de inte har råd med läkarvård. De rudimentära avloppen som ibland förekommer gör att fekalier inte sällan kommer i kontakt med dricksvatten, en känd smittväg.