Vad betyder och hur uttalas sensualistisk
Sensualistisk uttalas sensu|al|ist|isk -t -a.
Ordformer och varianter av sensualistisk
Sensualistisk är ett adjektiv
Adjektiv är en ordklass. Orden i denna ordklass anger egenskaper som stor eller grön, eller tillstånd som stängd eller öppen. Adjektiv talar om hur någonting annat (ofta ett substantiv) är eller uppfattas, till exempel "en fin bil". En vanlig minnesramsa (som även finns i många andra varianter) är: ”Adjektiven sedan lär, hurudana tingen är, till exempel sur och tvär.” Själva ordet "adjektiv" kommer av latinets adjectivum (av adjicere, tillägga).
Hur används ordet sensualistisk
Vanini tillhörde renässansfilosofins aristoteliska riktning. Han författade det skenbart ortodoxa arbetet Amphitheatrum aeternae Providentiae divino-magicum (1615) och De admirandis naturae, reginae, deaeque mortalium, arcanis (1616), sextio dialoger, i vilka han förkunnar en panteism, som står nära ateism, libertin och en sensualistisk, enligt dåtidens normer osedlig, etik. Han rådbråkades och brändes som kättare på inkvisitionen.
Zilliacus är i sin poesi starkt påverkad av antiken. Dikterna utmärks av en behärskad form, sober ton och elegant utgestaltning. De konstnärliga visionerna anpassar sig dock tvångslöst efter den stränga formens krav. Klassiskt humanistiska ideal som en stark känsla för det måttfulla, det ordnade, det genomsiktigt klara visar hans hemvist i den antika världen. Han ägde en oskuldsfullhet som fick honom att bortse från det dionysiska draget i klassisk poesi, det vill säga det vilda och extatiska, som framträder hos exempelvis Rabbe Enckell och Vilhelm Ekelund. Med den gyllene medelvägen som ideal undvek han också att låta sin skönhetsdyrkan bli allt för sensualistisk, det etiska draget får istället stor tyngd, särskilt temat lojalitet. Ett motiv från klassisk litteratur som han, Viborgaren, hade lätt att känna igen sig i var hellenerna som ansattes av barbarer från öst.
Schuppe, som 1873-1910 var professor i Greifswald, var den främste representanten för den riktning i den samtida tyska filosofin, som kallas immanensfilosofin. Hans huvudarbete är Erkenntnistheoretische Logik (1878). Grundtendensen i detta är empirisk med avsöndrande av alla metafysiska konstruktioner. Det finns inget objekt utan subjekt, utan endast medvetandet och dess innehåll, vilka båda förutsätter varandra. Medvetandet är inte en summa av innehållsmoment, utan uppbärs av ett självständigt jag, som han ansåg sig kunna faktiskt konstatera. Till de övriga jagen kan vi endast sluta oss, och tinget är, om det inte fattas som aktuellt innehåll i någons medvetande, endast en möjlighet att under bestämda förutsättningar kunna varseblivas. Ståndpunkten är emellertid inte sensualistisk, till medvetenhetsinnehållet räknar Schuppe även begrepp och känslor med mera. Däremot erkänner han varken några själsförmögenheter eller psykiska akter, utan endast medvetandet och dess innehåll.
