Skamlig Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet skamlig

1. Isabella är en av Shakespeares mest vältaliga hjältinnor, men hon framstår som hårdhjärtad och självrättfärdig i sin orubbliga övertygelse att hennes dygd är mer värd än broderns liv. Hon erbjuder sig i ett skeende också att ge sitt eget liv. Shakespeare skildrar ett kvinnlig martyrskap av själslig art, men framställer henne inte som något ideal. Hennes avsikt är att gå i kloster och Shakespeares publik var inte katolsk. Genom rollfigurens utveckling tycks Shakespeare ha velat göra förlåtelsen svårare och på så vis framhålla nödvändigheten av barmhärtighet. När Isabella låter Mariana ta hennes plats under kärleksnatten med Angelo, så är det inget Shakespeare tagit över från förlagorna utan hans egen turnering. Genom utbytet i sängen blir Mariana inte något offer för skamlig lust, hon sätts istället in i sina naturliga rättigheter eftersom Angelo svekfullt förskjutit henne efter trolovningen. I en stad där gränsen mellan rätt och orätt har lösts upp anstränger Isabella sig förtvivlat att tänka rätt. Hon uttrycker dock inga egna åsikter, men visar att hon kan de rätta svaren och svarar som i en tentamen. Hon prövar livet genom att spela det med sig själv som publik. (källa)
2. Själva dikten är indelad i tre delar – eller "låtar" – av ungefär lika längd. Den första delen utspelar sig till en början i adelsmannen Vasily Kochubeis gods, där dottern Marias skönhet beskrivs. Maria har förälskat sig i hetmannen Mazepa, som är hennes gudfader och mycket äldre än vad hon är: därför är de väldigt tystlåtna med sin kärlek. Emellertid blir de snabbt påkomna och tvingas rymma, vilket ger en skamlig känsla hos familjen och lämnar sina föräldrar rädda. (källa)
3. Ett fåtal historiker menar att hela stycket är ett senare tillägg gjort av de kristna, men det verkar orimligt eftersom Tacitus kallar kristendomen för en hemsk och skamlig vidskepelse. Om stycket var tillagt av kristna redaktörer borde språket ha varit mindre kritiskt till deras egen religion. Andra teorier går ut på att Tacitus ursprungligen skrev om en judisk uppviglare (se Krestus) och att endast raden om Kristus är tillagd i efterhand. Detta på grund av att termen "kristen" inte var i bruk under den tid som texten handlar om. Dock var begreppet i bruk när Annales skrevs, varför det inte helt kan avskrivas. Många forskare menar därför att texten är autentisk. (källa)