Småleende Synonymer Betyder Uttal

• le
• smil

Hur används ordet småleende

1. Pilsnerfilmen gav upphov till en relativt kort men intensiv debatt bland främst Stockholms filmkritiker. Attityden bland dessa växlade stort mellan fördömande och förståelse. Att de tidiga lustspelen eller pilsnerfilmerna skulle varit utskällda av filmkritiken är alltså en myt. Det är dock sant att de är mycket omdiskuterade. Inte minst Stockholms-Tidningens huvudkritiker Bengt Idestam-Almquist (under signaturen "Robin Hood") kunde svänga mellan ytterligheterna. Om Söderkåkar, som anses vara den första pilsnerfilmen, skrev han att överflödet av pilsner och munnar inte var publikfriande och tillgjort, utan att det var mer en spegling av liv som blev "spräckligt" av dessa varor. Om Augustas lilla felsteg skrev han följande: "Många påstå visserligen att de så kallade folkfilmernas kaffekaskar, hantverkare, pilsnerbuteljer och arbetare inte ett dugg representera det verkliga Sverige av år 1933, att det är falskt alltsammans, att svenska hantverkare och arbetare äro helt annorlunda. Men huru förklara det igenkännandets småleende som troget vilar på många åskådares läppar". I en recension av Pettersson och Bendel ansåg han att pilsnerfilmen var skygg inför verkligheten och att folklivsskildringen var falsk. (källa)
2. Sedan förhållandet med hertig Karl avslutats fortsatte Augusta att utmärka sig för "sin erotiska fördomsfrihet". Hon ryktades ha haft en relation med Beylon och Sachsens sändebud greve von Bose. Augusta Löwenhielms relation med Hans Henrik von Essen ska ha blivit märkbar på Gripsholms slott sommaren 1778 efter en incident omnämnd i Hedvig Elisabet Charlottas dagbok: "Det hände nämligen härom dagen, att grevinnan Löwenhielm kom något för sent till middagen, sedan vi redan suttit mer än en kvarts timme till bords, och att olyckligtvis baron von Essen kom in samtidigt. Detta sammanträffande föreföll oss alla, som kände till den förbindelse, som är dem emellan, ganska komiskt, och somliga kunde ej avhålla sig från ett småleende." Enligt Hedvig Elisabet Charlotta ansågs von Essen "ganska enfaldig och alldeles oförmögen att roa en så kvick och begåvad kvinna som grevinnan Löwenhielm", men hon tillägger att han förbättrades av hennes inflytande och att han "säger numera ej så mycket dumheter som innan han blev bekant med henne". (källa)
3. Förläggaren Charles Philipon upptäckte hans talang för karikatyrporträtt och satiriska samtidsbilder och anställde honom vid den satiriska tidskriften La Caricature. I närmare 40 år kom han att som illustratör arbeta för denna och för tidskriften Le Charivari. Till en början gjorde han främst politiska karikatyrer, men sedan pressfriheten upphävts av kung Ludvig Filip 1835 övergick han till sociala karikatyrer. Efter februarirevolutionen 1848 återgick han till de politiska karikatyrerna. I en mängd litografier och tidningsteckningar satiriserade han den liberala bourgeoisien, parlamentet och framför allt rättvisans handhavare. Hans typer av domare, advokater och jurymän utmärker sig för skärpa i karakteristiken. Två verk som är typiska för hans domstolsscener är Försvarstalaren och Augurerna (två advokater, som småleende växlar blickar efter domstolsförhandlingens slut). (källa)